Att följa, lyssna, känna

Tanken; i säng i tid, lite andningsövningar, liggande lätt kvällsgymnastik, några godisbitar och sömn.

Realiteten; kan inte djupandas längre, mår illa när jag försöker. Längtar efter mina lungor. Kan nästan inte ligga bekvämt alls, så lite fotgymnastik får räcka. Är för mätt för godis. Så att...sova alltså!

Och jag har blivit anklagad för att inte vara flexibel. Puh! Ändrar ju mina planer hur lätt som helst.

Ett annat hemma och Tröttheten

Landade hos mina föräldrar igår. Gjorde dock misstaget att köra hela vägen på 35 mil utan att stanna. Det, ihop med att jag reagerar sjukt fysiskt på hela den här situationen, gör att jag nu är ett vrak. Öm, trötttrötttrött, yr, seg och känslig för allt. Äter, men har ingen aptit på så sätt att jag verkligen måste påminna mig om att äta för att inte må ännu sämre. När jag väl äter är det gott. Hade jag inte varit gravid hade jag tagit detta som startskottet på en fasta, men nu måste jag verkligen tanka på med mat ytterst regelbundet.

Önskar av hela mitt hjärta att finna en vettig lösning, en tydlig väg framåt. Just nu är allt bara en grå gröt och jag orkar verkligen inte tänka på något längre fram i tiden än en månad. Och vad jag vet är ju att detta är inte löst på en månad. Vad nu löst innebär?

Saker att fira

När min foglossning blev mig övermäktig för mig för sex veckor sedan började jag få akupunktur. Två gånger i veckan i tre veckor, och sedan en gång i veckan - och vilken skillnad! Har dessutom nu börjat komplettera med TENS och tycker att jag får bra effekt av det, även om det inte känns riktigt lika bra som nålarna. Fördelen med TENS är ju att jag kan göra det varje dag och även använda den mot annan värk (ömma fötter, stel nacke, ont i ryggen).

Det är lite lustigt hur jag reagerar på akupunktur - ibland är jag superpigg och liksom hög på endorfiner, och ibland känner jag mig som efter en riktig djupmassage, avslappnad och trött och törstig.

Är i vilket fall glad över att jag kan gå utan att det gör ont, bära mitt barn och utföra iaf större delen av hushållssysslorna utan problem.

Ett försök att göra en plan

- åka till mina föräldrar för RnR på torsdag. Stanna typ tio dagar?

- ta mig tillbaka till Skåne. Sikta på att faktiskt föda barnet här.

- boka in många samtal med min kurator för när jag kommer tillbaka + medberoendeterapeut som jag iaf har första besöket inbokat hos.

- faktiskt ta oss till familjerådgivningen eller liknande (igen). Antingen för att skapa en sådan bra separation som möjligt eller om det finns minsta lilla gryn av att vilja, kunna, gå vidare tillsammans så gör vi inget av det ensamma.

- förutom de två sista punkterna fokusera helt på mitt barn och min bebis. Den här tiden kommer ju inte alls se ut som jag trodde men det är upp till mig att göra den så fin som möjligt. Får inte glömma att älskade M faktiskt ska bli storasyster och det känns faktiskt lite viktigare just nu.

Och ja. Sen är det kanske augusti och då borde jag (vi) ha kommit fram till något mer långsiktigt. Puh.

Den vandrande klyschan

Den övergiva bedragna höggravida frun äter Ben&Jerrys direkt ur kartongen och tittar på lättsmält amerikansk komedi.

(fast sen ska jag dammsuga, diska, hänga tvätt, hämta unge på dagis osv osv)

Och så blev det ännu roligare

Ni vet det här med att min man i fredags i princip bad om lov att få knulla nån jävla brud eftersom han var så himla kåt och inte tänder på mig?

Jo, ikväll upptäckte jag att han inte alls "bad om lov". Han har nämligen redan knullat henne flera gånger OCH tagit nakenbilder som han runkat till på nätterna. Har inte lyckats få ur honom varför han försökte få tillåtelse att göra något han redan gjorde - men om inte den här relationen var död och begraven så var ju det den sista skyffeln jord.

Det äckligaste är att samma brud han satt på har gått på min yoga varje vecka och tydligen inte mått minsta dåligt över att se mig i ögonen.

Och jag rekommenderar ingen att se en nakenbild på någon du påklädd tycker är ful. Hoppas jag slipper mardrömmar.

Separationens största fiende:

Vanan.

Det är så lätt att glida in i sina vanliga rutiner när det värsta grälen lagt sig, särskilt när man har ett barn att förhålla sig till. Och i allt det välbekanta, i det som funkar, i det vardagliga är det lätt (för mig) att liksom tänka "äh, är det värt det?"

Men denna gången måste det vara värt det. Denna gången måste jag fortsätta att komma ihåg att jag vill ha mer än så. Jag behöver leva med någon som inte sårar mig, överger mig och nonchalerar mig. Jag behöver bara hålla ut i en vecka, och sen åker jag till mina föräldrar. En vecka. Vanor - stay away!

Den sista chansen

Gav ikväll honom möjligheten att faktiskt göra en tydlig markering - avsluta sin relation med henne så vi kan reparera vår. Det kunde han ju såklart inte (hade inte trott att han skulle) eftersom, citat

hon är hans familj

slut citat.

Tänk, att det var ju precis det jag trodde att jag var. Så nu får vi väl hoppas att de lever lyckliga och allt det där *kräks*

Tacksamhet

Jag blir alltid överraskad och rörd när människor hjälper mig - hur knasigt det än låter. Åh vilket stöd jag fått i detta! Igår fick jag genom en bekant numret till en barnmorska och sexolog som jag pratade med

åh jösses vad läskigt det var att få höra allt jag någonsin tänkt/känt/sagt om vår relation ur någon annans mun. Kändes skönt att jag inte är helt orimlig och ute och cyklar, och samtidigt var det lite ledsamt. Hade hon (eller någon) sagt att jag är fel på det hade ju allt gått att lösa mycket enklare.

Men alltså. Så himla rörd över all hjälp jag får just nu.

Det lite roliga

Det enda jag någonsin var helt säker på var att Mannen aldrig skulle lämna mig för någon annan. Helt säker. Men så, är det precis det som händer. Om man vill så kan man skratta åt det.

Ännu mer absurt är meningen "min man lämnade mig fyra veckor innan jag födde vårt andra barn för att han så desperat behövde knulla nån jävla brud". Han kommer alltså till mig innan han gör det och hoppas (?) att jag ska vara okej med det. När jag inte är det (hej höggravid, hormonell och superkänslig) så är det tydligen inga problem att välja.

Hade jag inte gråtit så mycket hade jag skrattat. Min man tänder inte på mig och tycker det är viktigare att han får leva ut sina lustar än att faktiskt försöka få oss att funka. Min man tycker att det är viktigare att få knulla än att vara med sin familj.

Nästa vecka åker jag till mina föräldrar och jag tror det dröjer innan jag kommer ner igen. Separering. Och jag får hoppas att han har såpass mycket vett att inte sätta på henne i min säng när jag är borta.

Den nya fasan

Trots den långt från underbara erfarenheten sist så har jag inte alls varit orolig för förlossningen. Tills den sekunden jag insåg att jag kommer få göra det helt själv.

Skräcken.

Det som gör mig mest rädd är att jag inte ska orka. Att jag kommer vilja försvinna in i det svarta djupet och inte ta mig ut. Och hur föder man fram ett liv när man inte ens orkar leva? Det handlar om dagar, veckor. Tiden hinner inte läka mig. Känner mig mest som en tickande bomb.

Ringarna

I hopplöshet och sorg tog jag av ringen från mitt halsband i förrgår. Inatt upptäckte jag att han också tagit av sin. Så där låg dom i sin låda, nu på något vis symbolen att allt är över.

Att han har tagit av sig sin ring betyder på något sätt mer än att jag gjorde det. Jag är så känslosam och agerar i affekt, på både gott och ont. Han var inte i en känslostorm utan lugn och sansad och då måste det betyda att det är på riktigt. Det var länge sedan han ville ha mig, och nu vill han inte ens försöka.

Planen just nu

Laga mig själv såpass att jag kan fokusera på att föda barn.

Sen, komma underfund med hur jag smidigast separerar från min man.

Efter det - läka. Bygga nytt.

En torsdag i april

Ofta undrar jag över vardagen - vart tar den vägen i minnet? Och det blir viktigt för mig att memorera det alldeles vanliga, det som är mitt liv just nu.

Idag slängde jag iväg barnet till dagis efter några dagars sjukdom. Hon var mycket exalterad och ville särskilt gärna cykla och gunga. Sen drog jag iväg till barnmorskan för kontroll och akupunktur och sen vidare till sjukgymnasten för introduktion av TENS (hoppas verkligen det kommer fungera). Till lunch passade jag på att äta en alldeles nygjord hamburgare från grillen på torget, så himla sällan och så himla gott.

Hämtade barnet lite tidigare och när vi kom hem sov vi middag oförskämt länge. Vi snackar typ tre timmar. (Akupunktur gör mig ibland superpigg och ibland helt nockad...) Sen följde den skönaste eftermiddagen; läsa böcker, sjunga, titta på Bamse. Mannen kom hem och under tiden han börjar med maten gör jag önskepannkakor till den lilla.

Sen pyjamas, kamma hår, läsa nattsaga, koka välling och ner i säng - bara en timme senare än vanligt. Och i skrivande stund väntar jag på att få sätta mig till bords och sen ska jag bädda ner min förkylda man i sängen och låta honom ligga där tills imorgon lunch. Planerar att lyckas klämma riktigt många avsnitt av HIMYM och testa min TENSmaskin och äta choklad.

Så. En helt vanlig dag. Kanske kommer jag minnas den om trettio år?

Akupunktur

I skrivande stund sitter jag med fyra nålar inkörda i ryggen för femte gången på några veckor. Fick till slut ta tag i att foglossningen blev värre och jag är så himla glad att det hjälper - för varje gång blir det lite bättre. Igår kunde jag till och med sitta på golvet och meditera (med flera kuddar, men ändå)!

Är så himla tacksam över att få detta, gratis dessutom. Känns också bra inför stundande förlossning att jag vet att jag reagerar bra på akupunktur.

Vara behövd

Vissa dagar kliar det i hela min kropp för att det varje sekund av dygnet finns någon som behöver mig. Fodrar något av mig. Som att sekunden M har lagt sig, och hunden är med Milea på sitt rum så står Grisen där - törstande, längtande, krävande. Eller att hunden om dagarna följer mig minsta meter jag rör mig. Eller att det ibland känns som att hela hushållets planering och sammanhang hänger på mig och mitt kom-ihåg.

Men det är bara ibland, när det blir lite mycket. Blodsockret är lite lågt. För det allra allra mesta trivs jag ohyggligt i den rollen och njuter av att ha så mycket tid att jag kan lägga den på så många andra - och ändå ha tid för mig. Och den där pälsiga bollen som nuförtiden lever för nätterna då hon har mig för sig själv sover så nära så nära hon bara kan, jag skulle aldrig välja bort det.

Vad jag och min svärmor pratar om

Min mans relation med sin mamma är, hur ska vi säga...något spänd. Ibland obefintlig. Ibland grälsjuk. Ömsesidig oförståelse. Hela den familjen alltså - jösses. Vi ses därför inte så ofta, jag och min svärmor. Mumsan har inget riktigt begrepp om vem farmor är.

Men, under åren har vi hittat vissa samtalsämnen vi säkert kan hålla oss till;

- trädgård
- Tradera
- CandyCrush
- djur

Och jag lovar, med dessa ämnen kan man hålla liv i en konversation en hel eftermiddag om jag slänger in lite prat om M och det finns andra som också pratar.

Shoppingangst

Shoppat den sista tiden; två nya bilar, en hög nya kläder, presenter, skor, lakan, barnvagn, tv, dvd:er, böcker, mat...

Och nu mår jag så himla dåligt. När man levt i två år och bara precis på gränsen kunnat handla det man verkligen behöver så är listan ganska lång på allt man vill/borde köpa. Hittills är jag ändå nöjd med alla köp utom tre, men jag tycker detta är riktigt jobbigt. Vill helst inte handla något alls på ett tag. Förutom att det fortfarande finns så många hål att täppa till. En unge som behöver vårkläder och skor, en man som inte förnyat som garderob på sex år och blommor som behöver både jord och krukor.

Nä, nu begraver jag mig i MASH en stund. Imorgon känns det bättre.

Sju veckor kvar

- och kroppen börjar få nog. Foglossning, nerver i kläm och ont i varje led i hela kroppen. Förutom detta tycker jag att jag mår väldigt bra men jag längtar ändå väldigt till sommaren. Tänker mig lugna fina promenader, stilla mjuk yoga och lätt styrketräning.

Längtar såklart sjukt mycket efter bebis också. Att bli tvåbarnsmor. Ni hör ju. Två barn!