Det ljuvliga med en sextonmånaders unge

Kanske är mitt barn exceptionellt gulligt, men bara så att han vill kramas typ alltid. Vill bli kliad och sjungen för. Fokuserat kan fastna i något och sitta med det länge utan att bekommas av omvärlden.

En unge som skrattar och har långa haranger och skämtar.

Som kan gå på promenad och vara självständigt upptäckarglad.

Underbara unge.

Att ge och att få

Aldrig hade jag trott att det var det sistnämnda som jag skulle uppleva som svårast. Ändå har jag alltid varit generös med devisen att det ju kommer tillbaka, på något sätt. Och nu är jag verkligen i en period av att få och vilka utmaningar jag möter i detta. Att ta emot med samma lätthet som jag ger. Att vara tacksam men inte underdånig. 

Varje dag får jag bevis på att jag uppnått mitt största mål; att vara en bra vän. Att vara en person som folk vänder sig till. Pålitlig. Snäll. Rolig. Klok. Och som jag gett av allt jag är och allt jag har för att vara den personen. Och nu. Få tillbaka. Vilken gåva.

Skapandet

Detta att jag hade några hastigt nedskriva ord i min telefon. Och min vän tog fram sin fiol. Och jag ändrade texten lite. Och vi hittade en melodi.

Sen hämtade jag gitarren och vi satte ackorden. Och övade och övade och la stämmor och testade tempon och volym.

Helt makalöst och fantastiskt. Jag är hänförd och mållös och grundligt lycklig. Skapa! Vilken magi.

Ett magiskt dygn

Strax efter midnatt ligger jag intrasslad och svettig i en ny bekanskaps säng. Musiken är okänd men fantastisk. Vi är nya men avslappnade. Jag är stora skeden och smeker långsamt hans kropp . Hela natten tycks förflyta på det sättet, nära och slumrande. På morgonen ligger vi igen, ordlöst och stilla.

När jag går runt i hans lägenhet och gör mig iordning fixar han te och spelar sedan gitarr för mig. Det är enkelt och det är med en känsla av värme som jag kör in till Malmö, med mitt favoritband DriftWood Company på högsta volym.

Och Malmö. Där jag får möta upp Bullen, äta indiskt, gå på loppis. Träffa upp fler vänner, fika i timmar. Bli en liten fyrklöver av starka vackra kvinnor. Handla mat för att ha picknick i parken. 

Magi - att på trottoaren bli ikappsprungen av mycket kär vän som jag inte sett på ett år.

Magi - att hundra meter senare se en person på cykel, inte kunna sluta titta, våra blickar möts, han gör en u-sväng och vad vi kramas. Det råkar vara sångaren i DriftWood, som jag träffat som hastigast några veckor tidigare. Jag har inte riktigt ord för att förklara hur stort detta var för mig. Gigantiskt.

Och sedan, picknick, spelning på Far i Hatten, ännu fler vänner, ljuvlig gemenskap och känslan av hemma. Att vara älskad. Att ha ett sammanhang.

Slutligen, strax efter midnatt, köra hem med Bullen. Äta hallon och choklad och prata om allt vi upplevt. Dimma och lugn. Tacksamhet.

Också att komma ut, fast ändå inte

För tio år sedan eller så träffade jag en tjej som var gay och polyamorös. Av någon anledning minns jag glasklart en grej hon sa till mig:

" För mig var det inte alls en stor grej att komma ut som flata. Men att berätta för min familj att jag är poly, det var svårt. Och det är fortfarande det svåraste att berätta för människor."

Och jag börjar förstå det. På riktigt. För nu när jag får frågan om jag är singel så är svaret inte självklart. Jag ser mig själv som singel så tillvida att jag inte lever monogamt med någon. Men jag är inte ensam, tvärtom.

Jag har flera pågående relationer som är viktiga för mig, men på olika sätt. Och allt är väldigt avslappnat och kravlöst på ett fint sätt. Som att Petsson inte hört av sig på ett tag (och det är så lätt att ta det personligt) men så kom det ett sms med fina ord, att han gärna vill träffa mig snart. 

Mina funderingar kretsar mest kring mig själv. Hur är jag tydlig med att jag inte lever monogamt men inte heller bara vill ha lösa ligg? När kan jag ändra status på Facebook, som får symbolisera att komma ut ur den polyamorösa garderoben?

Jag mår så bra i detta. Ändå får jag för mig att det är som att jag fuskar. Det ska inte få vara såhär lätt och bra, enligt normen. Det är konstigt.

Ord som inte kommer men som behövs

Det är så mycket i mitt liv som nu sker på ett icke verbalt plan. Kanske handlar det om att jag innan dejtat så mycket på nätet och därför har det funnits mängder av ord som grund, redan innan första mötet. Och nu är det öga mot öga direkt och det första som händer är bortom ålder, yrke, boplats, civilstatus osv. Jag vet inget om dig, förutom att jag känner mig dragen till dig.

Som med Henne. Vi pratar men det finns också mycket vi inte säger. Inte för att vi inte vill, utan för att det inte är dags. Vi träffades igår och jösses. Att vara med henne är som att svälja en svärm välvilliga humlor som sedan surrar och hummar i mitt bröst. Massören var där, och vi fick tillfälle att touch base som man säger. Yogakillen var också där, och det var första gången vi sågs sedan den där misslyckade dejten i början av sommaren. Även där ordlöst, så märkte jag att han förbannade sig för att han sumpat det med mig.

Men även, en ny bekant, som känns så välbekant. Kontrabasisten, med ögon som Medelhavet och ett leende som är nästan komiskt. Jag vet att han och Hon har haft någon slags romans, och att han avslutade det pga kunde inte hantera öppen relation. Min förvåning och glädje och häpenhet när vi tre dras till varandra som genom magi.

Håller om varandra. Klappar på varandra. Ser varandra djupt i ögonen. Ligger i en hög och bara är.

Och det är här som orden försvinner. För visst, jag kan berätta vad vi gjorde men inte ens i närheten beskriva vad som hände. Hur kärlek bara flödade åt alla håll.

Hur jag idag skickar ett sms till Henne och samtidigt får ett mejl av Kontrabasisten. Det skickas hjärtan och Tack och vi vet alla att vi delar något speciellt.

Igår fick jag även reda på att hon pratat med Massören och berättat att vi "kommit varandra nära" och ville kolla om det var okej. Och jag blir så glad, dels för att det är okej, dels för att detta inte bara är en upplevelse från mitt håll.

Och den här fantasin jag har haft, att samla alla som jag tycker om och som tycker om mig och bara ligga i en hög och kramas. Jag inser precis att just det gör jag ju. Ofta.

Så kära universum. Tack. Och mer! Mer! Jag kan ta det. Jag vill ha det. Och gärna mer ord.

Social balans

Dag hemma, utan barn och utan planer eller måsten. Första gången på hela sommaren. Och min impuls är att ringa någon, boka in någon, bjuda bort mig.

Och då fattar jag ju att jag måste slappna av. Greja hemma. Duscha länge. Slänga saker. Andas. Och följa flödet. 

Typiskt bra onsdag

Detta;

Bullen kommer på förmiddagen. Vi bakar bröd och förbereder soppa.

Exet kommer och hjälper mig skriva Cv. Vi har ett skönt flow och skiljs i produktivitet.

Grannen kommer över och äter middagen med Bullen och mig.

Vi hamnar i vardagsrummet, dricker kaffe, gör musik, pratar politik. Häller upp vin, sätter på en skiva, pratar sexualitet och relationer.

Knack på dörren och en annan kompis kliver på, och hej, sätt dig, här finns soppa

och alltså.

Detta enkla, spontana, genuina. Så mycket skratt och vettiga åsikter. Högt i tak och en dörr som alltid är öppen.

Hemma

Nu har jag lovat mig själv att försöka vara mer på hemmaplan under hösten. Genast retas universum med mig, erbjuder skogsfest i oktober trettiofem mil bort. Yogaretreat i Rumänien i december.

Mest handlar det dock om att jag behöver ta hand om mina rötter, rensa och städa. Och plugga. Jag tänker mig en höst med många mysiga middagar och att fördjupa relationer. En höst med mycket besök hos mig.

Så tänker jag på Henne. Hur jag vill visa henne mitt Skåne. Och hur jag får en liten klump i halsen när jag tänker på att dessa korta månader kan vara den tid vi har. Så mycket att hinna vara och känna och uppleva och dela...åh.

Konstig stämning

För åtta år sedan eller så var jag hemma hos en kompis och grejade med hennes hår. Hennes telefon ringde, och när hon pratat en stund räckte hon mig luren och sa "här, jag måste på toa".

Och tack vare det lyckades jag med konststycket att ragga upp någon över telefon. Ett par timmar senare kom han upp och hämtade mig och vi åkte ut till honom.

Det var inget extraordinärt ligg, men vi synkade och träffades några gånger. Självklart rann det ju ut i sanden, både med honom och min kompis så hela den historien känns preskriberad och utagerad.

I fredags kliver jag ombord på en båt för en kvällssegling. För att förtydliga; båten är kristen och detta var en sk kompissegling och det var mest folk från olika församlingar. Jag och Mumsan har glidit med mina föräldrar och det är generellt väldigt familjär stämning.

Eftersom jag aldrig glömmer ett ansikte så tog det ungefär två sekunder för mig att känna igen honom. Men sammanhanget var så otippat att jag tänkte, nä. Så fort han såg mig blev han dock märkbart nervös, och då blev jag säker. När vi skulle hälsa hade jag lyckats komma ihåg både för- och efternamn men han låtsades inte minnas. Och när jag såg hans mycket gravida tjej förstod jag väl lite varför men framförallt blev jag ställd inför vad man egentligen gör i ett sånt läge?

Och även om det inte sades ett ord om ligg eller liknande i vårt korta meningsutbyte så är det någon som frågar hans tjej; eh, hur länge har ni varit ihop?

Hur det gick

Jag stod och väntade på den livligaste gatan i stan och undrade om jag skulle se henne innan hon var typ bredvid mig. Så blev det som på film. Sekunden hon svängde in på gatan lyfte jag blicken mot henne och hon lös. Och svepte bort sin lugg på det där sättet som redan gör mig knäsvag.

Ni vet hur man alltid letar tecken i början? Och minsta lilla antydan till...något...står ut och blir viktig. Som att hon beställde mat, och ursäktade sig för att det nog var vitlök i. Tar en gaffel till mig, om jag ändå vill smaka. Sätter sig bredvid, inte mittemot. Lutar sig mot mig, med öppet bröst. Tar min hand. Vilar mot min axel.

Våra samtal är så bra, lätta och okomplicerade och intressanta. Men jag är så uppfylld av Hennes närvaro att jag aldrig riktigt kan återge det. Den sista kvarten stod vi och kramades och jag kunde till slut inte avgöra var jag slutade och hon började. Ändå kändes det som att kasta mig ut i en okänd rymd att kyssa Henne adjö; inget är ännu förutbestämd eller vant. 

Och att hon frågar om jag kommer på jammet på lördag. Jag kan bara tänka på hur fantastiskt det är att denna makalösa kvinna vill vara nära mig.

Pirr i magen var det här

Och jag känner att en timme med Henne är värt...massor. Egentligen borde jag ta mig hem, krama på min goda livskrisande vän, packa och förbereda för ytterligare en helg på resande fot. 

Jag var sådär fånigt ängslig över att hon skulle ställa in. Men hon vill ses - nu ska vi bara överkomma logistiken. Och bara det, detta förhoppningsvis, gör att jag sveps in i en varm dimma. 

Smått och gott

- Älskar mina dreads så intensivt, klappar på mig konstant.

- Gör en 'Lyxfällan' på mig själv, orkar inte ha ångest över att jag inte orkar ha koll på pengar.

- Har fått en grej för att göra folk obekväma i sociala situationer. Stå lite för nära. Titta lite för intensivt i ögonen. Hysteriskt kul.

- Bjöd Nour el Rafai på en läkerol häromdagen, dansade med Annika Lantz , kramade Matilda Berggren och krockade med Babben Larsson i en dörr. Och skakade hand med Kristian och Martin Luuk.