Nästa kapitel

Så kom dagen jag vetat om hela sommaren. Dagen då Savanten ska spela på festivalen jag är med och anordnar och den dag då vi oundvikligen kommer att träffas. Efter ett möte jag vet berörde oss båda djupt och sedan en sommars radiotystnad. För två månader sedan skickade jag ett sista sms med innebörden - allt är lugnt.

Men jag visste ju inte. Skulle han ignorera mig? Vara dryg? Kaxig? Hånfull? Flyktig?

Så i min hamsterutklädnad (kängor, strumpbyxor, kort tajt klänning, stor pälsväst och målade morrhår) går jag för att kolla deras soundcheck.

Och den kramen.

Den värmen.

Många timmar senare finner jag honom igen i mörkret. Vi sätter oss under en filt och pratar. Först ganska allmänt. Nära nära. Och sedan pratar vi, på riktigt, om vad som hände. Han ber om förlåtelse. Och jag känner i hela mig hur något vridits ett varv runt och vad vi än är för varandra har vi kommit närmare, varandra och oss själva.

KANTEN

Att vara hippie och halsa champagne.

Att älska vetenskap och tro på änglar.

Att ogilla smoothies och mölksyrade grönsaker.

Att kunna dansa i timmar men tröttna på att promenera efter tre meter.

Att ta allt på allvar och skämt tvångsmässigt.

Att vara lat men alltid ha tusen projekt i luften.

Att drömma om tatueringar och läsa chick-lit på löpande band.

Att förkovra sig i sociala medier och dagligen utöva telepati.

Att ha dreads ner till midjan och aldrig tacka nej till en hamburgare.

Att djupandas och röka cigg.

Att tro på kärlek och snällhet och vara hänsynslös och egoistisk.

Att älska att köra bil och att åka tåg.

Att älska människor och stundtals vara helt socialt inkompetent.

Att kunna ge utan stopp men är kass på att ta emot.

Jo.

Har alltid gillat att hoppa hopprep med gränser och motsägelser.

Jag älskar min själ.

Men är inte lika säker på att jag älskar min person. Hon jag är nu började jag bygga som artonåring. Nu känns det för trångt. Eller. Jag vet inte. Jag vet inte vad som är kvar efter den här demonteriningen. På ett själsligt plan känner jag mig friare och lyckligare än någonsin. På ett personligt, världsligt, plan känner jag mig vilsen och liten. Och det är faktiskt okej.

Allt detta gör mig folkskygg. Selektiv. Lite dålig tajming eftersom jag bygger festival de närmsta två veckorna och sedan är festivalgeneral. Men det är ett överflöd av kärlek och kreativitet och det är alltid som balsam.

Ute i det fria

Det har gnagt i mig några dagar. Att detta kosmiska partnerskap, denna djupa kärlek, denna relation som är luft och eld och vatten och jord och rymd; skulle kunna reduceras till en simpel förälskelse. Så jag blundade. Och vände och vred mig. Ilsknade till. Fick ångest. Blev rädd. Och till slut formulerade detta:

Ilska och frustration hänger ihop för mig. Och frustration känner jag när jag känner att jag sitter fast eller blir begränsad. Värst är känslomässig begränsning. Upplevelsen att inte få känna det jag känner, eller känna så mycket som jag gör, eller agera på det.

Min intuition och mina känslor är mina ledstjärnor. Inget hade jag varit utan detta. Att tämja detta ligger inte i mitt intresse. Jag växer i det vilda. I kaos. I konstant flöde. Där finner jag ro och kraft. 

Så med det sagt.

Det är klart som fan att jag är kär i dig. Och jag tänker inte göra något för att stävja, kontrollera, minimera, hejda, tämja.

Detta är mitt. Bara mitt.

Mitt rus, min lycka, min dopaminkick.

Så.

Inte arg längre.

Bara lycklig.

Fri.

Iväg i ett sms och lättnaden! Lättnaden!

Ångesthantering

Det tog ett dygn eller så innan jag kunde få ett rationellt grepp kring denna begynnande ångest. Som att jag ändå druckit en del i helgen. Sovit för lite. Mediterat, men inte hunnit yoga. Dansat och kramats och lekt och jobbat - men inte riktigt varit närvarande i mig.

Så kan jag säkert hitta lite orsaker i astrologi och hormoner och att jag plockar upp oro hos mina nära.

Detta hjälper mig faktiskt, så tillvida att jag inte börjar göra dumma saker pga av att det känns lite jobbigt en dag. Istället kan jag andas djupt, göra johannesörtste, sova en natt till och om jag fortfarande känner såhär imorgon - då kan jag veta att det inte bara är omständigheter utan något jag vill adressera.

Vemodet

Jag bävar.

Det börjar som en skakning på nedre däck och jo jag tackar. Jag känner förändringens vibration och jag har bett om detta och längtar efter det och jag vill vidare. Men. Att jag inte just nu vet vad som kommer förändras, bara att det kommer hända, gör att jag lite sörjer allt. Tittar på mina nära relationer. Är det någon av dem jag kommer avsluta? Tittar på mitt hem och mina saker och min vardag - känner vemod och förväntan i en enda röra.

Tittar på mina vanor och ovanor.

Drömmar och visioner.

Självbild och självförverkligande.

Det är som att jag simmar upp mot ytan och när jag bryter igenom kommer inget vara som innan. Jag har trivts här där jag varit men jag längtar efter luft.

Så undan för undan släpper jag taget. Gör små små justeringar.

Imorgon har jag vilodag. Då ska jag meditera och slänga saker och centrera mig. Skriva. Måla. Sjunga. Gråta.

Process

I tisdags fick jag en kort men intensiv massage av Gangstern. 

Redan någon timme efteråt kände jag hur det liksom började röra sig i mig. Som något sakta rörde sig upp mot ytan. Svart. Tungt.

Och jag skriver till honom att nu, nu kommer det. Och han svarar, säger åt mig att andas.

Du fixar detta.

Sen dess är det bara ett töcken.

Det är inte så att jag mår dåligt, egentligen. Men all denna gamla sorg som jag släpper taget om passerar genom hela mitt system.

Det gör ont. Det förlamar mig.

Han ringer innan han lämnar landet.

Du är helt redo för detta. Släpp det. Det kanske tar några dagar eller en vecka, men sen är du klar. Gråt bara. Du är okej. Förlåt dig själv, jag hör att du tycker det är svårt. Andas. Var arg på mig om du behöver, men du vet att jag hade inte satt igång detta om du inte låtit mig.

Och jag gråter och gråter och gråter och gråter. 

Han säger mitt namn.

Jag gör detta själv. För min egen skull. Men himmel, himmel, att inte vara ensam är det som just nu håller mig samman.

Eftersom jag tänker att han aldrig kommer läsa här.

Jag tar mod till mig, liksom sats, och säger

- Jag älskar dig.

Han gör ett oefterhärmligt ljud, ett skratt och en fnysning och ett stön. Och säger

- Det där var väl inte svårt? Och, det är ju underförstått. Fast det kanske vi behöver säga ibland?

- Ja, jag behöver det.

- Men du. Du vet ju. Du vet ju att jag älskar dig. Det är ju själva förutsättningen för allt.

Och sen är det liksom slutpratat om det. Men i mig bubblar det över. 

Jag älskar honom för att han aldrig kommer smeka mitt ego. Jag älskar honom för att han inte skrattar åt mina skämt. Jag älskar honom för att han tror på mig. Jag älskar honom för att han utmanar mig. Jag älskar honom för att han är det snällaste jag mött. Jag älskar honom för hur han är med sina barn. Jag älskar honom för hur han pratar om sånt han älskar. Jag älskar honom för hans intellekt och kunnande. Jag älskar honom för att han varje morgon går upp före mig och säger åt mig att sova mer. Jag älskar honom för att han gör så gott kaffe. Jag älskar honom för att han ser all min svärta och omfamnar den. Jag älskar honom för att hans röst gör mig tyst. Jag älskar honom för att han låter mig vara ifred. Jag älskar honom för att jag alltid får komma till honom. Jag älskar honom för att han visar mig vägen jag inte vågat gå förr. Jag älskar honom för att han får mig att känna mig skör och ömtålig och stark och oslagbar. Jag älskar honom för att jag vet att han är rädd och han gör det ändå. Jag älskar honom för att han inte tränger sig på men aldrig backar när jag försöker gömma mig för det som är viktigt. Jag älskar honom för att han är ödmjuk. Jag älskar honom för att han aldrig låter mig göra mig mindre än vad jag är. Jag älskar honom för att hans själ är det vackraste jag någonsin mött.

Och en miljard saker till.

Och tusen till.

Och en.

En helg

Igår gjorde jag musik och mediterade ungefär hela dagen, med barn och vänner omkring mig. Spontant kvällsdopp och plockmiddag och folköl och ännu mer musik.

Så idag. Efter sen frukost kastade jag mig på en filt i solen. Läste. Spelade. Ringde ett samtal och tog första steget att fortsätta min tantrautbildning i höst. Och Grannen (som ju är min särbo) kom och stekte pannkakor och jag gjorde slut med en av mina män.

Utflykt, med barn och hundar och helt utan föraning hamnar vi på grillknytis ute på landet med vänner och bekanta.

Jag gör slut med ytterligare en annan man och

lugnet

som infinner sig.

Frigörelsen i att släppa taget, dra en gräns, sätta stopp. Rensa upp.

Fri. Att inte bara välja till. Fri att välja bort. Be om mer.

Fri.