Jag har en enorm förmåga att se det positiva.Glaset är halvfullt, allt har en mening, allt är en lärdom, bakom alla moln finns sol och alla moln har en silverkant. Jag kan inte minnas om jag liksom övat in detta eller om jag bara förstärkt en medfödd egenskap. Ofta är jag så glad och positiv att folk inte riktigt tar mig på allvar.
"Tycker du om allt?"
frågar de och ser skeptiska ut.
Det är klart som fan att jag inte tycker om allt. Är jag stressad eller otrygg så blir jag mer än lovligt anti. Och säkerligen är det så att många gånger kan min primära reaktion var emot något, men eftersom det är så tråkigt så hittar jag snabbt som attan en väg runt det. Detta att vara optimismen personifierad medför sig dock några saker som jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta.
1. Jag blir fruktansvärt kränkt och sur när någon ifrågasätter mig om jag faktiskt tar avstånd från en person eller situation. När jag faktiskt väl inte är okej med något, eller faktiskt inte mår bra. För om jag säger att jag inte mår bra, då är det inget som viftas bort. Hade det gått hade jag gjort det med en gång. Om jag inte mår bra, och säger det, då kan man vara säker på att jag är lätt suicidal. Att jag leker med olika tankar på destruktivitet. Även om det idag är långt från ett agerande så kommer tankarna som ett brev på posten. Och på grund av det så blir jag in i själen ledsen när jag inte tas på allvar. När det känns som att jag måste förstärka och gå ännu mer in i det jobbiga, som för att bevisa att det är på riktigt.
2. Jag har väldigt svårt för att sätta gränser. Eftersom jag så lätt anpassar mig, så lätt ser det bra, så lätt sätter mitt eget välmående lite åt sidan så är det väldigt lätt att hamna i ett tillstånd där jag liksom varken är för eller emot. Det är ofta först efteråt, då jag får lite distans, som jag inser att jag gick med på mycket som faktiskt inte var okej.
3. Vanan att tänka positivt är starkare än vanan att tänka realistiskt. Detta är en svår punkt för mig eftersom jag verkligen tror på att jag skapar min egen verklighet. Men det fungerar endast om man använder tankarna till att konkretisera det hjärtat längtar efter, inte när man bara har ett mentalt band på repeat; gränsen till förnekelse är stor. Och jag tror detta är en stor anledning till att jag i hela mitt liv inte fattat hur illa något är förrän det har gått orimligt lång tid. Jag gick med konstant smärta i kroppen i arton månader innan det slog mig att det nog inte är normalt. Innan det inte bara var en dålig dag. Flera gånger har jag varit i en depression utan att ens fatta det och därför faktiskt inte heller kunna göra något åt det. Mitt mående beror dessutom sällan på yttre omständigheter, utan min inre balans och är därför extra svårt att upptäcka. Jag kan titta omkring mig och se mitt fantastiska hem, magiska vänner, fina barn, allt härligt jag gör och otroligt som händer, räkna upp allt jag är tacksam för och allt som är bra med mig och mitt liv. Och med det skapar jag en fin glittrig hinna över det som eventuellt inte är bra. Här kommer grejen; det som faktiskt är issues på riktigt, det försvinner inte bara för att de är täcka i glitter.
Just nu känns det generellt så, att allt det som jag ansett vara mina största gåvor och förtjänster visar sig också vara mina största utmaningar och förbannelser.
