Hehe.

Jag älskar bilden människor har av mig. Att jag sitter hemma och ugglar och inte får så mycket stimulans. Att jag inte träffar så mycket nytt folk. Att jag är väldigt puttinuttig och fin av mig. Att jag är svår att resa med.

Ha! Det är som att jag få ha en helt egen version av mig bara för mig.

Som att jag i hela mitt liv alltid haft oerhört lätt för att lära känna nya människor. Att jag varje år de senaste sju åren lärt känna mellan två och sju personer varje år. Att jag (se förra inlägget) alltid säger ja till allt. Att jag är asbra att resa med för att jag är alltid glad och vill alltid göra något, samt tycker i princip allt är roligt. Jag har inte heller några problem med att hänga själv i en främmande stad - det är kanske mitt roligaste. 

Och att jag har gjort så mycket; flyttat fyrtio mil, varit i USA i tre månader, sommarjobbat tjugo mil hemifrån som sextonåring, åkt på konferenser yogakurser andra kurser osv, helt själv utan att känna någon; och ändå betraktas som en som inte kommer ut och träffar så mycket folk?

Detta är hysteriskt kul. På riktigt, jag är inte ens ironisk.

A rule I can live by

Ett tag nu har jag haft en princip jag levt efter; att alltid säga ja. Eller javisst! Eller absolut! Att i möjligaste mån omfamna förslag andra kommer med, utan betänketid.

Nej, ibland kan man inte. Eller vill. Men ofta så är tveksamhet, i mitt fall, bekvämlighet. Så att automatiskt säga ja gör att jag lurar mig. Än så länge har det bara gett mig positiva upplevelser. Jag är en person som säger ja.

Det här livet älskar jag

Att sitta i soffan ena kvällen och tänka; bo i New York. Skulle min utbildning funka där? Kan jag annars göra den internationell på något vis?

Och nästa kväll nämna den grejen för en kompis och hon känner en kille, utan för NY, som jobbar med exakt det jag vill. Och kopplade ihop oss.

Älskar när mina förflugna idéer lyfter och får eget liv. Händer så ofta att jag borde vara van, men icke. Lika nöjd varje gång. Lika extatisk.

När jag får vad jag ber om

Jag hade massor inplanerat i helgen. Roliga grejor. Men så kom tröttheten. Och stressen. Och jag kände att det var länge sedan jag hade en helg hemma själv. Men så vet jag också att jag alltid är glad att jag tar mig iväg när jag väl gör det.

Efter nattens vomering känner jag mig konstig. Mår inte illa, men är yr och ryggar av tanken på mat. Och jag bad om en anledning att göra ingenting; här är den. Tack tack.

Jaha?!

Vaknar halv tre och känner mig konstig. Ligger och vrider mig. Springer upp och kräks upp hela maginnehållet.

Så. Tur att barnen är hos sin pappa. Och så håller jag tummarna för att det bara var en matförgiftning och inget annat.

Har ätit lite a-fil och ska se om jag kan somna om nu. Uuuh. (Tycker lite synd om mig)

Tji får jag

När jag under en period ostörd fått vistas i den lilla bubbla jag byggt upp; med rutiner och bekanta bra människor och vanor och allt jag mår bra av så får jag lätt för mig att jag nog överdriver min problematik. (Samma grej som när jag varit smärtfri ett tag behandlar mig själv som att jag överdrivit hur ont det gjort.)

Så idag skulle det komma hit ett gäng mammor med bebisar, varav jag känner en. Och jag var mycket peppad! Låg bra till med min planering, behövde inte stressa, hade bjudit in till mig för att vara så trygg som möjligt, tog min medicin. De bästa förutsättningarna alltså.

Och där kom tjiet. Två timmar in snurrade det som fan i huvudet. Hade jag inte tagit min medicin hade det varit ett läge då jag slagit på högväxeln. Nu tog jag ett steg bak, andades och lyssnade. På de andra och på mig. Men. Att tro att det inte är så farligt. Jotack. Och det gör mig så ledsen. Att så lite, helt utan prestation och krav, påverkar mig så mycket. Och jag älskar människor. Men den här perceptiva öppenheten jag kör med blir jag utmattad av vissa dagar.

Första gången är alltid värst, det vet jag. Nästa träff är på en plats jag har varit, och nu har jag träffat några. Så det kan bara bli bättre.

Aaaah. Andas ut.

Hade inplanerat att vänner med barn skulle komma på lunch idag. Med vattengympa på eftermiddagen och måndag morgon innan det så kände jag mig lite...spänd. Hade kunnat bli stressad, men valde att andas bort det.

Så hörde vännerna av sig; hela familjen i feber. Helt plötsligt har jag flera timmar att bara göra vad jag känner för. Alltså kolla på White Collar, sätta ettiketter på saker och tvätta.

Reaktioner

Nu har det gått fem dagar sedan smärtutredningen. Och idag small det till. Hur det känns? Ta ömheten i kroppen som vid den värsta influensa gånger sju. Lägg till att fötter och händer är så ömma att du helst inte vill gå eller hålla i något. Plus att du blir lite som prinsessan på ärten; minsta lilla grej kan göra svinont. Som att någon tar dig i armen. Eller bära en påse mat.

Jag börjar inse att jag behöver föra någon form av smärtdagbok för att få koll på vad som triggar mig och lindrar. Nu ska jag undersöka om kamomillte kan hjälpa.

Det där miraklet varje kväll

Undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid att mitt stora barn ber om att få gå och lägga sig varje kväll? Ber om att borsta tänderna? Ber om pyjamas?

Jag kan tänka mig en tid då de båda vill leka istället för att sova; men innan Lillebror föddes fick Mumsan vara uppe på sitt rum efter nattning. Efter en stund kunde vi gå in och släcka och lägga om; men jag minns det så tydligt från när jag var liten. Att inte kunna sova. Och tända lampan och bläddra i en bok. Lägga ett pussel. Och sedan släcka och somna, nöjd och lugn.

Att se henne göra likadant. Ha samma behov. Och jag älskar ju att sova, har alltid gjort. Men trots det så är jag impregnerad av föreställningen att små barn inte sover. Om trots. Om kamp. Och varje kväll som flyter smidigt är jag fylld av förundran. Vilka ungar alltså.

Tillfällen då jag älska teknik

Jag köpte en Hdmi-adapter häromveckan för att kunna koppla telefonen direkt till den stora skärmen på väggen.

Och, SVT-play funkade utmärkt. Men Netflix vägrade samarbeta! Och då blev jag lite sur. 

Men så igår, på något magiskt vänster fick jag det att funka. Och jag känner mig obeskrivligt nöjd att jag ska göra mig en frukostbricka, starta s3e1 av White Collar och se det på stor skärm utan att ens starta datorn.

Äntligen börjar teknik vara så som jag önskat mig alltid; enkel, smart och smidig. Till och med jag fattar liksom.

En liten pusselbit

I måndags var jag i Lund en hel dag och gjorde en smärtutredning. Och ja, ont har jag fortfarande.

Det kändes bra, jag fick ett fantastiskt bemötande av samtliga och fick egentligen inte reda på något jag inte redan visste.

1. Jag har smärtor som vid fibromyalgi. Är vidare hänvisad till fibromyalgiförbundet.

2. Jag är extremt överrörlig i hela kroppen (fingrar, rygg, axlar, höfter, knän, fötter) och får aldrig någonsin, under några omständigheter stretcha. Tydligen tycker överrörliga att de är stela och finner enorm njutning i att sträcka ut, men det förvärrar bara problematiken. Och yogan? frågar folk och tja. Jag vet inte. Det finns mycket jag kan göra som handlar om styrka och stabilitet. Men mina planer att lära mig Dancers Pose och hjulet går bort.

Som sagt. Inget var någon överraskning. Och det jag redan gör (basala kroppsövningar, vattengympa, yoga och promenader) är det bästa jag kan göra. Känns bara surt att det enda jag varit riktigt bra på, flexibilitet, är det som är sämst för mig.

Men nästa vecka bokar jag tid på gym, börjar lyfta skrot och hoppas att det gör mig riktigt stel riktigt fort. Som en pinne. 

Bön

Kära kära värld,

Om det är meningen att jag ska stanna i Skåne; snälla ge mig tecken. 

För jag kan se det logiska i att plugga i staden jag växte upp i. Jag kan omgivningarna. Mina föräldrar. Min ekonomi. Det är praktiskt och enkelt på så många sätt.

Men. Även om jag hyr ut min lägenhet i andra hand och tänker komma tillbaka om två år och vara färdigutbildad...så känns det som att jag lämnar så mycket. Och det finns ingen utbildning på Österlen. Och jag vill inte pendla till Malmö. Och jag har inte råd att bo där.

Så. Finns det en väg jag inte ser, en lösning jag inte hittat; bring it.

Det händer alltid mig

Var på väg hem från Lund igår, lite tidigare än beräknat. Hoppades hinna med 16.10-bussen och skyndade mig lite extra. Ser på håll hur en buss står inne. Ser ej vilket nummer det är. När jag väntar vid ett rödljus åker den iväg.

Jag är framme på hållplatsen 16.11. Bussen har försvunnit från tidtavlan. Och jag tänker lite men slår mig sedan ner på en bänk; beredd att vänta en timme på nästa. Tänker att jag kan göra min favogrej, titta på folk!

Och då. Runt hörnet kommer den. Bussen. Uppenbarligen sen. Och jag blir så lycklig och tacksam att jag nästan gråter.

Och sånt händer mig alltid.

Tack.

Detta nu

Ligger på en madrass i Lund. Och jäklar vad välsignad jag är. Vilka vänner. Har blivit skjutsad över halva Skåne. Upphämtad vid bussen. Bjuden på middag. Bokat boende till Boom. Pratat pratat pratat. Blivit skjutsad till affär för att stilla chokladsug. Fått fika. Fått sängplats.

Jag får överlag så himla mycket hela tiden. Och nu ska jag minnas att vara tacksam att jag fått prata om mitt; utan att känna mig förminskad. Så jag inte glömmer nästa PMS-stund.

Också glad att jag känner så många bra män; just nu männen i mitt liv. 

En dröm jag aldrig ville vakna ifrån

Inatt drömde jag att jag stötte på Jesper Rönndahl. Och efter inledande bra snack har vi ett kalas-hångel. Det var verkligen en besvikelse att vakna.

Vet en hel drös kvinnor som drömmer heta drömmar om Ryan Gosling. Eller vad han heter? Jag kör mitt eget race jag.

Minnesanteckning

Lillebror blir åtta månader om två dagar. Han har fyra och en halv tand. Han

Älskar vatten, både att dricka och bada i. Han crawlar som besatt på skötbordet; stor skillnad mot sin syster som alltid legat still som ett ljus.

Sedan typ tre-fyra månader ser hans rytm ut som följer:

06-07 vaknar

09-10 somnar

11-13 vaknar

15-16 somnar

17 vaknar

19 somnar

Han kan skippa eftermiddagsluren, beroende på hur mycket han sovit på dagen och vad man gör.

Just nu är han inne i en väldigt aktiv fas. Han försöker verkligen krypa, men än så länge står han mest och gungar. Dock tar han sig runt på ett planlöst sätt när han sitter på rumpan.

Sedan någon månad somnar han själv i sängen (alltså, jag behöver inte stå och gunga honom) och det är en stor grej för mig. Och min rygg.

Han är glad och utåtriktad och älskar människor, djur, musik och att kramas. Och på tal om det så, relationen mellan dessa barn! Otroligt! M säger åt mig att sätta mig i soffan när han vaknar från sin dagssömn, bara för att hon måste säga hej och krama honom.

Han äter puré som jag gör en laddning av varannan dag, gröt morgon och kväll, välling morgon och kväll, yoghurt, majskrokar, rån, brödbitar och långa bitar päron och gurka. Och apelsin! Är väldigt glad i mat med verkar precis som jag, vara känslig mot konsistenser.

Åh. Vad jag kan önska att han kunde vara bebis för alltid. Han är så ljuvlig. Och samtidigt - om ett litet litet tag kommer han vara stor nog för att verkligen kunna leka med M. Och det ser jag fram emot.

Just nu

- är jag helt mör i kroppen efter en timmas hård vattengympa

- är min vata förhöjd vilket i mitt fall innebär att jag har svårt att fokusera, varva ner och vara stilla. Nu när barnen somnat ska jag hämta ett glas vatten och en värmekudde och sedan får jag inte resa på mig på minst ett avsnitt Lie to Me.

- räknar jag litegrann ner till på onsdag; har haft barnen tre helger på raken och nu är det Mannens tur.

- har jag ett ständigt dåligt samvete över att jag verkligen verkligen borde planera min ekonomi bättre. Sälja saker. Söka fonder. Inte handla något. Åh, detta får bli ett eget inlägg.

- är jag överlag så himla nöjd.

Stor lycka

Institutet är tillbaka.

Varje helg i typ tio veckor.

Himmelrike.

Var är jag?

Folk klagar på mörkret och kylan.

För första gången märker jag knappt av det. Mörkret stör mig inte. Jag är piggare och gladare och lugnare än på länge. Bävar ändå inför mars, min värsta månad, men jag tror det kommer att gå bra.

På något sätt känner jag mig lite frånvarande. På ett ganska ocharmigt sätt har jag svårt att förstå människors förmåga att skapa problem av ingenting. Samtidigt som jag vet att det som är ett berg för mig är ett gruskorn för någon annan, och vice versa.

Idag insåg jag att alla mina band i huvudet är tysta. Jag klankar inte ner på mig själv. Jag tvivlar inte. Jag är snäll mot mig. Och känner ändå - så här har min relation med mig alltid varit. Jag ifrågasätter inte mina upplevelser; inte heller haussar upp dem. 

Så. I min bubbla den sista tiden; årstidlös, tidlös. Fritt från mörker och ljus. En tydlig kommunikation med mig. En allomfattande kärlek. Hopp och tillförsikt.