- tiden; det tog ungefär en fjärdedel så lång tid. Tretton timmar är mycket mer lätthanterligt än två dygn. Nu räknar jag inte dagarna innan, då jag hade värkar men det stannade upp.
- kontakten med min kropp. Det låter så himla fånigt, men det hjälpte mig verkligen att säga (stöna, skrika) JA med varje värk, särskilt när de blev mer intensiva. Jag uppfann även något slags mantra under dagen i stil med "kom ner kom ner" för att hela tiden komma ihåg vad som skulle ske. Det gjorde att jag inte försökte fly från min kropp utan kunde stanna i upplevelsen och välkomna det som hände.
- TENS. Magisk! Hade den på mig hela dagen, var guld värt i bilen. Överlag var jag mycket mer proaktiv när det gällde smärtlindring vilket gjorde att jag var i kontroll och i fas med min kropp när vi kom in till förlossningen. Sist var jag panikslagen och utmattad.
- andningen. Samma sak här, det kändes lite fånigt innan, men jag är så himla glad att jag övade på och faktiskt lyckades använda djupandningen. Sen upplever jag att lustgasen (som jag andades de sista två-tre timmarna) hjälper till att hålla andningen närvarande.
- barnmorskan. Vi hade lyckan att med en gång få en barnmorska som vi funkade perfekt med. Det var skönt att känna att vi pratade samma språk - det vill säga, mycket bilder och visuellt språk.
Fanns fler detaljer som gjorde detta till en bra och fin upplevelse men sammantaget känner jag att det var min egen inställning och förberedelse som gjorde mest skillnad. Och det här att jag nu är hemma (hann äta och sova fem timmar i sträck första kvällen/natten!) och förhåller mig till livet med två barn...makalöst. Sen att det finns en man, en medboende, en hund, en katt, ett hus, en bil, en trädgård och allt annat samtidigt. Det är välsignat och intensivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar