Föda lite barn del fyra

Så åkte vi in, redan kvart i ett var vi inhysta i ett rum och äntligen fick jag verkligen uppleva det där som man läser om; värkarna som vågor. Pauserna då jag faktiskt kunde slappna av och vila. Fram till nu hade timmarna innan vi satte oss i bilen varit de jobbigaste - tack och lov med fantastiskt stöd från både Milea och Mannen.

Så flöt timmarna - öppen fem centimeter, gött! Fin koll på andningen. TENSen som var en hjälte. Och beröringen, vet inte hur många gånger jag skrikit "klappa på mig!" . Kanske framförallt en helt perfekt barnmorska för oss som gjorde allt rätt.

Som sist var det som jobbigast precis innan krystvärkarna - som mörkast innan gryning. Och lättnaden när jag började trycka, kände bebisen så nära, vetskapen om att det snart skulle vara över. De fick mig ur sängen till stående, i tron att det fortfarande var ett tag kvar. En handfull värkar senare var han ute! Sensationen när han gled ur mig, blodet som bildade en pöl vid mina fötter och tomheten innuti. 

Summan nu är att alla mår bra. Han sover i sin balja. Jag ska försöka komma dit också.