Täppt i bihålorna. Huvudvärk. Ömmande hals. Illamående. En förlamande trötthet. Värk i varenda led och muskel i hela kroppen.
Sen slog det mig att det nog inte alls var influensa. Snarare en mycket fysisk reaktion på att först leva i känslomässigt vakuum i flera månader och sedan bli brutalt övergiven. Helt nyförlöst också, med allt vad det innebär. Och en lugn kväll och två panodil senare är alla symtom borta.
Utom värken i lederna.
Och jag tänker. Att min fibromyalgi utlöstes av det mycket traumatiska med Mumsans förlossning har jag inga tvivel om. Men kanske är det så att det var åren av anspänning, misströstan, tvivel och oro som skapade den. Att ständigt vara på min vakt, bli förbisedd, osedd, ohörd. Att vara så inkopplad i en annan att jag vaknade i princip varje natt, låg där i mörkret och visste att nu, nu har han sex med någon via datorn. Att försöka prata om att något var fel, det kändes inte bra, inte sunt, och få höra att det bara var min svartsjuka.
Så kanske sa min kropp ifrån till slut, på samma sätt som den kollapsat nu. (Och här håller jag alla tummar att mjölken inte sinar.) Och nu när jag är något på spåren finns ju faktiskt en ärlig chans att bli frisk, även om jag tror att rehabiliteringen tar ett par år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar