Svar på en ständig fråga

När jag berättar om att jag har diagnoser är en mycket vanlig reaktion "Det märks inte alls på dig!?" Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara. Tack? Ibland försöker jag förklara men det går inte in.

Så nu tänkte jag ge ett alldeles färskt exempel på hur det yttrar sig. Jag ska packa inför helgen och får i sista stund reda på att jag behöver ha med mig egna lakan. Detta förändrade min packningssituation (och jag tycker inte om att packa) och den lilla grejen blev startskottet på en reaktion som ledde till att jag låste mig. Helt.

Det gick mellan att ta bil istället för buss/tåg, bara gå på eventet, åka fram och tillbaka båda dagarna och till slut att inte gå alls. Jag kunde inte för mitt liv tänka rationellt eller logiskt. Så där gick tre timmar av eftermiddagen och när jag väl hamnade på bussen (efter många om och men och skrik och gråt) hade jag kunnat redan vara framme. Om jag hade åkt som jag tänkt från början.

Mannen jämförde det med att en liten sten på vägen får mig att ramla omkull när jag egentligen bara kan kliva över den. Jag kontrade med att det som för honom är en liten sten är ett berg från min sida. Det jobbigaste är just det, att jag någonstans fattar att det jag fastnar i är en detalj och det är väldigt frustrerande att inte kunna släppa. Då blir jag ännu argare och så blir det en negativ spiral.

Det är inte helt lätt att leva med mig alltid. Men nu är alla glada, jag är på väg och ser fram emot Malmö.