Storm

De senaste veckorna har vi grälat mycket. Jag har grälat. Skrikit. Tryckt tryckt tryckt på alla knappar jag kommit åt. Tryckt hårt. Pressat. Sen har stormen bedarrat. Tystnaden efteråt är fullkomlig. Bedövande. Och i det uppstår tillfällen då vi verkligen möts och hittar tillbaka. Men så har minsta sak tänt min ilska igen. Och jag har släppt efter, släppt ut. Ut med allt.

Transformation är sällan smidig. Längtan och intuitionen att komma framåt, vidare, uppåt är stark. Det är en egen kraft. Gräl har en tendens att bli abstrakta och jag försöker hela tiden (efteråt när vi faktiskt pratar) att konkretisera. Göra fysiska praktiska förändringar. Det hjälper. Det är något att hålla fast vid när stormen tar tag på nytt.