Attraktion

Jag behöver verkligen få ner detta i ord, detta flyktiga, abstrakta. Konkreta och verkliga. Jag vet inte om det egentligen handlar om Killen Med Hatt eller om det bara var omständigheterna. Så, från början.

Oxen och jag bestämde oss för att gå på Husfest, nu när jag ändå var i Malmö. Med oss hade vi några gram svamp var och peppade vandrade vi genom stan till festen. Redan innan midnatt var det mycket folk och atmosfären var fantastisk. Med våra gram i systemet hörde vi ett band, minglade runt, dansade. Någonstans där stötte vi på Killen Med Hatt, Oxens vän och för mig en ny bekantskap. Oxen berättar att vi trippar och jag vet inte hur det kom sig med från den stunden var det vi tre. Killen Med Hatt drack öl i början men undan för undan sjönk vi ihop och vi drack bara vatten.

Det är ju lätt att känna sig lite förvirrad under en tripp och jag fann mig ofta hålla i Killen Med Hatts skjortkant. Jag kan fortfarande känna den mjuka flanellen i mina fingrar. Och ögonblicksbilderna. Att han tar sin arm runt mig och säger "När jag känner någon göra såhär vet jag att det är du". En high five. En varm hand om min. En kyss på en hals. Händer på mina höfter som rör sig i takt med hans. Och trots detta total balans i vår trehörning. Hur dessa män stöttar mig under hela kvällen. Hur jag omfamnar dem båda och säger att "Ni är så jävla fina" och hur han håller om mig och ser mig i ögonen och säger att jag är fin.

Och så. Tidigt tidigt på morgonen, den infernaliska hettan som gör att svetten rinner konstant. Stora dansgolvet och vattenpaus. Jag är hög efter en timmes frenetisk dans i det elektroniska rummet. Jag känner mig hög, stark, lyrisk och extatisk. Vill inte sluta röra mig. Kan inte ens sluta när jag ska dricka och musiken bär spår av salsa och tunga rytmer och jag vill få med mig dom, få med mig honom. Och han börjar dansa. Lockar sig till mig. Jag följer efter och rör mig rör mig rör mig. Vi rör inte varandra. Det är några millimeter mellan våra kroppar och i det mellanrummet byggs något upp som gör mig yr och lätt som en fjäder. I perfekt symbios, våra höfter i takt och tempot ökar och vi sjunker ner, lägre tyngdpunkt. Och hans lår mellan mina lår och hur jag backar och han följer efter. Hur han backar och jag sugs med. Och omgivningen som upphör att existera, det är bara jag och han och våra kroppar som rör sig och bildar en enhet som är omöjlig att bryta upp. Jag andas och vill aldrig aldrig sluta.Och det blir så viktigt för mig att försöka sätta ord på upplevelsen för jag vill inte glömma den. Det var så naket, så intimt, så fyllt av glädje och frigjordhet och lycka. Och jag hoppas innerligt att han är lika glad som jag är.

Favoritögonblick, del två

Klockan är fyra på morgonen. Lokalen är stor, många vinklar och vrår och små rum. Det är fullt med folk och säkert trettiofem grader. Vi är en liten kärna på tre personer som följts åt i natten; Oxen och Killen Med Hatt. Vi har precis varit ute och hämtat luft och beger oss nu med nya krafter till det elektroniska rummet.

BAM. Tryckvågorna lyfter mig. Jag flyter in bland de svettiga kropparna som rör sig som en. Någon fångar min blick och drar in mig, vi sugs mot varandra och rytmerna dunkar och hackar och vi dansar och möts och med ett leende skiljs vi åt och jag förs längre in, mot dj:n, mot högtalarna. Jag välsignar mina öronproppar och kastar mig ut i den mest högfrekventa dans jag någonsin dansat. Ljudet knorrar och vrider och skär in i hjärnan och får kroppen röra sig nästan spastiskt. Bakom mig sluter Oxen och Killen Med Hatt upp och vi bildar ett litet rum av ren lycka. 

Jag skrattar och skriker och dansar på ett sätt jag aldrig dansat förr. Musiken är helt galen och intensiteten stegras fast jag inte tror att det är möjligt och frekvensen vrider sig uppåt och mitt linne är genomblött av svett och lyckan lyckan lyckan. Den där sekunden på ett dansgolv när allt upphör, allt samspelar, energierna blir lika konkreta som högtalarna och golvet och samhörigheten. Samhörigheten. Enheten. Inga gränser finns, ingen skillnad på du och jag och tillslut kan jag inte hantera mer känslor.

Och då maxar musiken och jag släpper allt och dansar dansar dansar ännu mer.

Emotionell status

Om jag blickar in i mitt inre och frågar mig
"hur är mitt vatten?"
så är det någon slags stillhet. Jag pendlar mellan bilderna att jag står på en strand med fötterna stadigt förankrade i sanden och känner vågorna slå mot mina ben. Tidvattnet blir starkare och starkare och snart kommer jag svepas med ut till havs. I den andra bilden är jag djupt under ytan och följer en ström långt ut i ingentinget.
Upplever ett stort behov av att andas djupt. Har fjärilar i magen mest hela tiden. Varje ögonblick känns livsviktigt samtidigt som tiden flyger förbi. Livet är en berättelse och det finns ingen början och inget slut. Det fyller mig med tröst.

Pollenchock

Jag ser inte mig själv som en allergisk person. Därför blir jag lika överraskad varje år under de veckorna allergin attackerar mig. Ligger därför mycket lågt nu, kan inte göra något där jag är stilla för länge för då somnar jag. 

Så idag möblerade jag om barnens rum istället för att plugga. Prokrastinering much?

Tack tack tack

Jag har det så fruktansvärt bra. Jag är i rörelse. Jag är stressad över pengar men prioriterar roliga saker. Jag åker på festival i Malmö och dansar i så många timmar att kroppen fortfarande är stum, två dagar senare. Jag är aldrig rädd. Jag är omgiven av människor som verkligen älskar mig. Jag planerar framåt, är på tok för tidig till möten och sätter mig i solen. Jag känner mig levande vibrerande lugn. Jag har famnar att sjunka in i. Jag är rik, så otroligt rik.

Tack.

Favoritögonblick, del ett

Kroppen är dov och lugn och liksom sammankopplad efter många timmars dansande. Hjärtat är lätt och fladdrigt av tacksamhet. Hjärnan härligt bortkopplad. Solen har varit uppe sedan några timmar men det är kallare nu är mitt i natten. Många sover lite på diverse ställen men ännu finns det tappra själar som går runt och myser.

Vi dras ju naturligt till varandra, samlas runt elden. Vissa för ett högljutt samtal. Någon plinkar på gitarren.

Helt plötsligt dyker den upp, fetingen. Och trots att jag inte saknar något så spritter det till i mig. Precis vad jag längtar efter.

Det där första blosset. Djupt ner, svälja. Sakta andas ut. Och ett till. Och en mjuk matta sprider sig i själen, fingrarna pirrar och luften vibrerar. Som att falla bakåt i en mjuk hög av kuddar.

Gemenskapen. Skicka vidare, se nästa person gå igenom samma sak. 

Ytterligare senare börjar pusslandet. Någon har meck, någon rullar ett filter, någon har långa rullpapper. Någon har tobak. Resurserna samlas för att kunna dela ytterligare en. Generositeten.

Solens första värme. Och denna lilla kick som då och då skickas runt. Samtalen som flödar och tiden som försvinner.

Dialog för en regnig dag

- Jag har räknat ut att om två år är jag ett kap.

- Jasså. Får jag kapa dig då?

- Javisst?

- Ja, jag tror verkligen att du är ett kap.