Visst gör det ont när sår läker

Det är en natt mitt i veckan, mitt i november. Kolsvart sedan många timmar, ute är det regn och vinden viner - trots allt är det Skåne på hösten.

Jag är så trött så det värker i kroppen och det är många veckor det varit så nu. Men inuti är det något annat som sker, under den vardagliga stressen. Jag läker. Han läker mig. Det gör ont. Det är skönt.

Och det är natt i november och kvällen har varit ångestgråt

från min sida

och vettiga ord från hans sida. 

Och jag släcker lampan och vänder mig om liksom tom och ensam och tyst och han lägger sig bakom mig, nära, utan att tränga sig på. Och det är tyst.

Långsamt mjuknar jag.

Sjunker in i hans famn.

Hittar orden där i mörkret.

Han omfamnar hela mig och allt är så självklart enkelt magiskt fantastiskt otroligt vill du älska?

Ja.

Efteråt kliar jag hans rygg och nacke tills han somnar. Det är en natt i november och vinden lever utanför och jag läker. 

Mjukheten

Mitt lilla barn, som vaknar hostande vid midnatt. Som inte vill vara själv i sin säng. Så vi lägger oss mage mot mage, jag liksom halvsitter och mitt lilla barn. Han är en meter lång, varav hälften ben och denna tjocka rufsiga kalufs. Som en liten gris bökar han sig in i mig och jag ber en bön av tacksamhet för min volym och mjukhet. Vila på mig, sjunk in. Hans små armar om min mage och vassa armbågar  mot mina lår.

Det är mörkt i rummet.

Hans andhämtning blir tyngre och tyngre. Och mitt lilla barn, som rör sig mot mig och jag kan tydligt förnimma hur samma rörelser kändes när han låg inuti mig.

Vila mot mig.

Vila i mig, som jag vilar i dig.

Gränslandet

Om det finns någon rationell röst kvar i mig borde den kunna säga att detta jag upplever inte är normalt.

Det är inte meningen att tiden inte hänger ihop, att jag inte förstår begrepp och tidsramar. Jag tappar bort mycket nu, minnet läcker som ett såll. Jag är så trött att jag somnar om jag är tyst i tre minuter.

Jag är fantasilös och tvär och arg och har så ont i varje fiber varje sekund som en dov ständigt pågående vibration. Hopplösheten i att detta inte är första gången i detta kolsvarta tjärkletiga förvillande hål. Det är inte första gången, och jag börjar kapitulera inför att det inte är den sista. Och jag undrar om livet kommer vara en hinderbana, någon slags långdistanslöpning där framgången mäts i hur länge jag lyckas hålla mig uppe. Tio månader i sträck är mitt rekord. En månad i hålet och sedan tio månader till. Så nästan nästan två år med bara ett litet fall.

Dessa ord jag så sällan säger högt för att beskriva min verklighet.

Depression. Ångest. Panikångest, som en kraftfullare variant. Utmattningssyndrom. Självdestruktivitet. Strösslas med suicidala tendenser som jag verkligen inte orkar med.

Det är som att leva med tickande bomber inom mig. För det mesta går jag försiktigt och stilla för att inte få någon att brisera. Så blir jag trött på att vara försiktig, trött på att vara rädd och kastar mig ut i något, som en kamikazepilot - för någonstans finns ju den där upplevelsen av att jag skapar allt detta själv. Och jag kan välja själv. Och det brukar funka.

Men så kommer det smygande.

Och till slut har jag inget annat val än att låta det ta över mig. Att sjunka. För jag orkar inte simma, inte ens hålla mig flytande. Så jag sjunker. Ner i djupet. Och ger efter. Och ber en bön att det ska finnas en botten att ta avstamp ifrån.

Det magnifika med kärleken

Det pågår mer i mitt liv än den här relationen - det är barn och vänner och skola och hem och familj. Det handlar mycket om vad jag egentligen ska göra, vart min plats är. Om försörjning och syfte, om kapacitet och förmåga. Fram tills för en handfull veckor sedan hävdade jag att jag inte skulle ha tid med en fast relation, att jag inte ville vara det viktigaste i någons liv.

Så denna kärlek, den liksom drabbar mig. Vi växer stadigt in i varandra och tiden tycks inte räcka till för allt vi vill göra med varandra. 

Kärleken drabbar mig.

När han sjunger en koral med skrapande röst.

När han kommer till mig med choklad när jag har en dålig dag.

När han sitter med min dotter i famnen och tittar på film.

När hans blick blir dimmig av att röra vid mig.

När han drar ett dåligt skämt och jag är övertrött och vi skrattar så vi gråter.

När han memorerar precis hur jag vill ha mitt kaffe, vilket snus jag snusar, vilken choklad jag gillar.

När han lägger sin haka på min hjässa och sina varma stora händer på min mage.

Kärleken drabbar mig.

Jag blir lätt och yr och tung och torr i munnen. Jag mår nästan lite illa och kan inte sluta le. Jag får svindel och måste titta bort, hitta mina fötter. Och varje gång vi ses blir det mer och mer. Och jag känner mig rå och blottad och hudlös - och denna gång ska jag inte gardera mig, inte skydda mig. Detta är en kraft jag vill njuta av, vara närvarande i även när det blir läskigt.

Två bilder säger mer än tusen ord?

Ett liv i celibat.

Och den sjunde oktober förändras allt.