Den första dejten

Vår första dejt var på en onsdag. I ett litet hus i Limhamn som hyser en fiolaffär kliver vi in och jag är så medveten om att det var första gången vi är själva.

Vi blir visade i ett litet rum och du börjar provspela olika fioler. Jag hör med en gång vilken det är som är din, den vars ljud är som honung och whiskey och när du spelar försvinner jag.

Du köper en altfiol.

Och jag undrar om du kommer minnas den här dagen för det

eller

för att det är vår första dejt.

Sen kör vi runt lite i stan. Jag lämnar i ett par skor hos skomakaren. Vi köper falafel och åker ut till havet och det blåser som själva fan (det är ju trots allt Malmö i oktober).

Och vi sitter i framsätet på min gamla merca och äter falafel och pratar och jag är fortfarande så osäker på dina signaler. Jag vet inte vart gränserna går men jag sträcker ut en arm och lägger min hand om din nacke och jag känner dig för första gången.

Och vi kysser varandra.

Det är inte fantastiskt med en gång. Men det är spännande och naturligt och jag vill genast ha mer och du är nervös och jag är nervös och till slut grenslar jag dig och vi hånglar tills alla rutor är immiga.

Under detta första trevande möte hinner jag tänka så mycket fast jag inte tänker alls. När vi kör genom Skåne hem till mig och lägger oss i sängen och pratar och hånglar och klär av varandra och ligger och pratar och hånglar och till slut sover lite grann - känner jag mig så innerligt tacksam. Tacksam över denna skatt jag funnit. Som hittat mig. Och tack gode gud att det fanns en sagolik attraktion under allt det där vänskapliga.

Och det liksom bara händer

Jag ligger i min säng som hundratals andra fredagar

men

bredvid mig ligger en varm man, som lyssnar på Bob Dylan i hörlurar.

Han har stuckit in benet under mitt täcke och min katt ligger på hans mage.

Jag har helt tappat tidsperspektivet

egentligen

skulle vi inte alls ha tid att ses den här veckan, mer än i skolan. Men varje dag har vi liksom gjort oss tid. Hittat anledningar. Hittat saker att göra.

I mitt kök står en flaska tioårig rökig whiskey, min första. En present.

Och vi har spelat musik så många timmar idag att jag svävar.

Jag har inte saknat detta.

Inte längtat.

Men jag kan inte heller minnas hur det kändes att inte ha honom bredvid mig.

Han andas tyngre och tyngre

men

han kommer låta mig somna först. 

Om närheten och om utrymmet

Detta jag upplever nu är lite som en ständigt pågående orgasm. I två år har jag jobbat som ett litet djur för att lära känna och förändra mina relationsmönster. Och länge länge var jag så arg, sur på mig själv, för att jag inte tycktes fatta grejen. 

När det äntligen föll på plats, när jag äntligen manifesterade nytt, när förändringen visade sig i konkret form; herregud. Herregud! Det är knappt ens ett rus, det är bara en enorm inandning efter att inte fått luft på länge. 

Och allt det där att tänka på vem som skrev sist och om vad och hur länge sedan det var och hur tätt man ses och hur man dämpar uttryck av kärlek för att inte skrämma bort? Inget sånt. Alls. I flera veckor har vi dagligen skrivit till varandra och utöver det setts i skolan. Utvecklingen har skett så naturligt och alla dessa små saker som jag hängt upp mig på. Huruvida han satt sig bredvid mig på lunchen. Att han bjudit mig på kaffe. Att jag tänkt på honom på morgonen, gjort mig extra fin. 

Och nu är vi ihop.

Och vi hånglar i korridorerna och samtidigt, ibland när vi spelar på lektionerna så glömmer jag bort att vi är ett vi och vi är något annat. Hur jag inte behöver anstränga mig för att skapa utrymme eller att komma nära - det sker helt naturligt.

Och inte en sekund behöver jag en fundera på om han verkligen tycker om mig - han ser och bekräftar och säger ifrån och uppmuntrar och skäller och klappar om och hyllar mig.

Detta är något nytt. Allt är nytt.

För första gången på åtta år frågar jag chans på någon

På ICAs parkering.

Det blåser som fan och du skolkar från någon lektion och jag, ja, jag är liksom bara tvungen att veta om det fortfarande finns kvar. Alla känslor. Självklarheten. Ömsesidigheten.

Som tonåringar hånglar vi, går hand i hand, en runda i affären, har råd att köpa en dosa snus för vi är båda panka, en promenad i blåsten och vi måste stanna och kyssa varandra varannan meter.

Lukten av din t-shirt när jag borrar in näsan i ditt bröst och mumlar fram, hastigt och oförfinat vill du bli ihop med mig? och ditt skratt.

Ditt skratt som mullrar som åska, du som jag som är högljudd och tar plats och har direktkontakt med hela ditt känsloliv. Du som jag som är intelligent och nyfiken och så mycket som barn. Inget världsvant, inget cyniskt, ingen nonchalans.

Jag är kär i dig. I din norrländska, i dina stora händer som gör magi med vilket instrument du än tar upp. I hur du snöar in på grejor, i din klädstil, i din passion.

Du.

Du som jag som älskar innerligt och hämningslöst. Som inte spelar, som inte har en agenda, som älskar improvisation.

Jag är så värd dig.

Ett tackbrev till mina män

Ni har varit en stor del av mitt liv de senaste åren. Ni är ganska många, vissa av er har jag utvecklat en fin vänskapsrelation till och har kontakt med ofta. Vissa har jag bara träffat någon gång. I vilket fall så vill jag tacka er alla. Ni har, var och en, lärt mig många viktiga saker om mig själv. Hjälpt mig framåt.

Tack för att ni lärt mig kommunicera vad jag behöver.

Tack för att jag fått öva på att vara närvarande i mina känslor.

Tack för att jag fått leka.

Tack för att ni visat mig, i era olikheter, hur många sätt det finns att skapa kontakt på.

Tack för att jag fått älska utan hejd.

Tack för att ni utmanat mig. 

Tack.

För utan allt detta, alla er, hade jag inte varit redo för det jag nu upplever. De första självande andetagen i en relation. Jag är ihop med en man som är kär i mig. Jag frågade chans på ICAs parkering; och detta är så nytt och ovan. Hans armar om mig och klumpen i hjärtat och jag är så tacksam. Att jag var redo.

Utdrag ur ett samtal

- Vad tycker du om min röst?

- Oj. Svårt att beskriva en röst.

- Nja, din är som skäggstubb.

- Okej. Men detta kommer låta konstigt.

- Kör!

- Din röst är som vind, skog och ungdom.