Dansa dansa

När jag var lite hade jag tydligen lite svårt för det här med motoriken. Inte för att jag minns något av det för det bekom mig inte, men jag har fått höra det. Tydligen har dock inte motorik något med koordination att göra för det har jag massor av.

Koordination. Förmågan att få min kropp att göra saker i samklang. Förmågan att känna hela kroppen samtidigt. Kroppsmedvetenhet. Fingrarna, munnen, höfterna, knäna.

Och att dansa på rave är som att koppla ihop sig med alla andra på dansgolvet. Min kropp är en spegling av deras. Jag kan upptäcka mig själv göra en rörelse som inte kommer inifrån mig utan från någon annan. Och det känns som att jag kommer till min rätt. Att jag kanske inte kan spela fotboll, men jag kan dansa. Jag kan röra min kropp till musiken, jag kan ta in musiken i min kropp. Göra dom till ett.

Och jag tackar så mycket för den gåvan.

Bröllopsresa nummer ett: check!

Jag vet ju att de finns de människor som älskar att resa, som drömmer om det alltid, sparar alla sina pengar till det och åker iväg så ofta och mycket de kan. Eventuellt är jag gift med en sådan person.

Me not so much. Inte så att jag inte drömmer om att åka till ställen, det gör jag. Men för mig är det helt okej med någon resa per år, eller mer sällan. För att sanningen är att det stressar mig; allt som är utanför min sfär stressar mig. Så jag behöver väl planerade resor, där jag vet vart jag ska och vad jag ska göra. Tid så jag kan skapa en mental bild.

Så den här sommaren kan vi ju konstatera att jag verkligen går utanför min trygghetszon. Vi börjar med ett så stort bröllop att det krävs i runda slängar 50 personers insats för att få det att gå ihop. Hela huset är fullt med folk i många dygn.
Ett par dagar senare åker vi till Hamburg och kom hem i förrgår.
Ikväll åker vi till Malmö och sen vidare mot Portugal och BOOM och vår mycket efterlängtade bröllopsresa nummer två.

Förutom en släng av migrän igår har det gått bra. Pirret i magen är resfeber, inte stress.
För nu åker vi till dansen musiken vännerna upplevelserna värmen. Ryggsäcken är nästan färdigpackad. Huset är ganska städat. Jag är så redo jag kan bli.

Att trotsa rädslor

Idag fyller jag år. Som en ironisk present ska vi åka båt till Hamburg. Jag tycker inte om båtar. Får inte panik längre, men är inte överförtjust. Vi hörs om några dagar. Då har jag åkt båt hem också...

När 'lycklig' bara är förnamnet

Dagen innan bröllopet landade det ner flera fantastiska kvinnor i mitt hus. Maria, som ju bor här. Milea, som nästan bor här. Stiffy kommer och bara det är ju något helt enastående eftersom hon inte träffat någon av oss. Issa, Alice och Klara. Och jag får den där möhippan som egentligen inte är någon möhippa utan bara fina människor jag får vara med i lugn och ro kvällen innan. Dricka bubbel, prata sex och knark, äta helt sjukt god mat och jag får naglarna målade, två ansiktsmasker och blir skrubbad från topp till tå med en bodyscrub som Milea gjort och jag får avsluta hela dagen med en lång varm dusch.

På min bröllopsdag vaknar jag av att Milea ställer en kopp te och några jordgubbar på mitt sängbord. Jag smyger upp för att göra mina kriyas och sedan ner i sängen igen. Andas. Vilar. Vaknar långsamt.

Sen drar alla förberedelser igång. Det känns som vart jag än kollar finns någon skönhet som borstar, klär sig, sminkar, smörjer, nålar och sprayar sig. Att få hänga på sig brudklänningen känns nästan overkligt och när nästan alla andra är färdiga placerar jag mig på en stol med en person på varje sida, den ena sätter upp håret, den andra syr fast små blommor i det. Samtidigt sminkar jag mig. Just där är det som i en film.

Självklart regnar det lite, men det gör ingenting alls. Sjal och paraply och sedan bär det av till hagen och den mycket lilla intima ceremonin som ska äga rum där. Jag har inte träffat min blivande man på nästan ett dygn och det är pirrigt och magisk att gå runt där och vänta på honom.

Så kommer han, med sitt följe och vi sammanstrålar. Jag känner mig vacker och strålande, han är mild och stilig. Vår vän tillika ceremoniförättare skapar med en gång en närvaro och helighet. Det helgade rummet innefattar alla väderstreck, uppåt, nedåt och centrum. Vi får förena våra eldar, utbyta rosenkvartsar med våra utvalda personer, sätta ringarna på varandras fingrar och jag gråter nästan hela tiden. Den stora ån brusar i bakgrunden och vädret gör att ljuset är mjuk och lite dovt. Äntligen äntligen är vi faktiskt gifta på riktigt!

Nästa del är att vi får sätta oss i en bil och åka en liten omväg till den plats där middagen ska hållas och alla gäster väntar på oss...

14 juli 2012

Idag gifter jag mig.

Hela huset är fullt med underbara människor som endast grejar och ordnar inför detta. Ännu fler är på väg. Ett par kilometer bort står middagsbordet dukat. Ljud och ljus riggas.

Och jag...jag är mest väldigt tillfreds. 

Morgonen efter...

Jag måste ju såklart ha sovit under natten men det känns nästan inte så. Sovande under samma täcke var jag intensivt medveten om hans närvaro hela tiden. Han ska upp tidigt och jag är medveten om det också. Ser faktiskt fram emot det; för han har en sån där ljusväckarklocka som jag alltid velat ha. Så strax efter sex vaknar jag av att solen går upp och fåglarna kvittrar. När jag slår upp ögonen inser jag att även den riktiga solen gått upp.

På något vis ser jag det som min uppgift att fortsätta denna milda väckning och jag makar mig närmare honom. Låter mina fingrar hitta små stigar längs hans kropp. Buffar. Berättar att det är morgon. Berättar om hur fantastisk jag tycker väckarklockan är. Får leenden och dova halsljud till svar. Det tar sin modiga stund innan han faktiskt slår upp ögonen. Så säger han

ska du följa med upp på taket? 

Och det är väl klart att jag ska! Så finner jag mig stående uppe på ett tak mitt i Malmö, halv sju på morgonen och det är sol överallt. Och jag andas andas andas och möter morgonen med bravur, tar mig fram till kanten, kikar ner. Kikar in i folks lägenheter. Prickar in landmärken. Och så gör vi yoga. Och så är vi tysta och pratar och skrattar. 

Väl nere i lägenheten äter vi frukost, jag lyckas dock bara få i mig lite te och jordgubbar. Allt är fortfarande lite som regisserat och när han givit sig av kryper jag ner i sängen igen. Sover ett par timmar. Vaknar av mig själv och tar ett bad medan jag äter ännu fler jordgubbar. Diskar upp efter middag och frukost. Bäddar sängen.

Och glömmer tandborsten i hans badrum.

Sånt jag gör

- räknar ner till bröllopsdagen. Sju dagar kvar.

- är i Malmö och handlar när bilen tvärdör. Om ni undrar hur lång tid det tar att bli bogserad mellan Malmö och Ystad kan jag berätta att det tar ungefär 2,5 timmar. I dimma.

- finner mig tillrätta som yogafröken. Två gånger i veckan minsann.

- hittar fina kläder på loppis.

- planerar, organiserar och förbereder. Mest detta faktiskt.

Och tilliten

Det går inte riktigt som jag vill för tillfället. Ingen ny dejt i sikte och en litet märklig stämning som jag inte kan sätta ord på. Och det är hårt hårt arbete att hitta de där energierna bara av mig själv. Men jag tror att det kanske är det som är meningen. Jag vill liksom befästa det Psykologen och jag har inlett och jag får för mig att det är viktigt. Men det finns en bakomliggande känsla att det är något annat, något större som jag ska fokusera på (mellan bröllopsplaner, Tysklandstripp och bröllopsresa that is). Och som jag läste häromdagen; följ dina instinkter - inte dina impulser.

Kanske min sämsta gren

Om dejting vore en tävling så finns det en del grenar jag är jävligt bra på. Som att ta första steget. Flörta. Första dejten. Minnas detaljer och överraska med personens favoriträtt/-film/-choklad/-sexuella lek. Dessutom är jag snäll. Sen finns det grenar där jag inte alls är i mitt esse. Som den där pausen mellan den första dejten och den fortfarande potentiella andra. Vad gör man? Kör på? Leker svårfångad? Pausar? Dansar? Konstigt nog känns andra steget svårare än det första.