tisdag 17 juli 2012

När 'lycklig' bara är förnamnet

Dagen innan bröllopet landade det ner flera fantastiska kvinnor i mitt hus. Maria, som ju bor här. Milea, som nästan bor här. Stiffy kommer och bara det är ju något helt enastående eftersom hon inte träffat någon av oss. Issa, Alice och Klara. Och jag får den där möhippan som egentligen inte är någon möhippa utan bara fina människor jag får vara med i lugn och ro kvällen innan. Dricka bubbel, prata sex och knark, äta helt sjukt god mat och jag får naglarna målade, två ansiktsmasker och blir skrubbad från topp till tå med en bodyscrub som Milea gjort och jag får avsluta hela dagen med en lång varm dusch.

På min bröllopsdag vaknar jag av att Milea ställer en kopp te och några jordgubbar på mitt sängbord. Jag smyger upp för att göra mina kriyas och sedan ner i sängen igen. Andas. Vilar. Vaknar långsamt.

Sen drar alla förberedelser igång. Det känns som vart jag än kollar finns någon skönhet som borstar, klär sig, sminkar, smörjer, nålar och sprayar sig. Att få hänga på sig brudklänningen känns nästan overkligt och när nästan alla andra är färdiga placerar jag mig på en stol med en person på varje sida, den ena sätter upp håret, den andra syr fast små blommor i det. Samtidigt sminkar jag mig. Just där är det som i en film.

Självklart regnar det lite, men det gör ingenting alls. Sjal och paraply och sedan bär det av till hagen och den mycket lilla intima ceremonin som ska äga rum där. Jag har inte träffat min blivande man på nästan ett dygn och det är pirrigt och magisk att gå runt där och vänta på honom.

Så kommer han, med sitt följe och vi sammanstrålar. Jag känner mig vacker och strålande, han är mild och stilig. Vår vän tillika ceremoniförättare skapar med en gång en närvaro och helighet. Det helgade rummet innefattar alla väderstreck, uppåt, nedåt och centrum. Vi får förena våra eldar, utbyta rosenkvartsar med våra utvalda personer, sätta ringarna på varandras fingrar och jag gråter nästan hela tiden. Den stora ån brusar i bakgrunden och vädret gör att ljuset är mjuk och lite dovt. Äntligen äntligen är vi faktiskt gifta på riktigt!

Nästa del är att vi får sätta oss i en bil och åka en liten omväg till den plats där middagen ska hållas och alla gäster väntar på oss...

2 kommentarer:

  1. Åh. Jag är fortfarande helt omtumlad.

    SvaraRadera
  2. Det var magiskt! Och jag bär med mig det i hjärtat för alltid!

    SvaraRadera