Under hela mitt liv har jag alltid dragit mig tillbaka när jag av en eller annan anledning mått dåligt och/eller känt mig sårad. Jag vill inte prata med någon, knappt ens veta att andra människor finns. Jag kopplar ner internet, stänger in mig i något rum och försvinner i en bok eller serie.
Och där stannar jag tills jag fått fason på mig. Tills jag läkt såpass att det finns plats för andra i processen. Detta är anledningen att när jag var deprimerad och utbränd lämnade jag sällan sängen, om jag inte hade en bra dag.
Detta är också anledningen att många omkring mig fått uppfattningen att saker går så lätt för mig. Det gör det inte. Det är fruktansvärt jobbigt i perioder. Men eftersom jag inte kommer fram fören allt är bra och jag mår bättre så verkar det som det var easy peasy.
Idag är en sådan dag. Och jag fick tvinga mig själv att skriva det här inlägget. För ärligt talat så är jag så jävla arg och ledsen och besviken just nu att det inte riktigt känns som på riktigt.
Trots att jag på senare tid har ifrågasatt just den egenskapen hos mig själv så är jag ändå optimistisk på något sätt. Det kommer lösa sig. Jag fattar bara inte hur. Men trots det blir jag knäckt när jag sett hela mitt liv i ett paket och någon (jävla jävla kärring) rycker bort det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar