Att vara mamma

M:et är liksom nästan stor nu. Hon kravlar runt, kryper, sätter sig, ställer sig och är fenomenal mest hela tiden. Det är inte många veckor innan hon går och jag väntar på att alla de där orden som ligger och mognar i henne ska välla fram. Hon har nästan sex tänder, älskar vindruvor, gurka, yogurt, dansa, åka på utflykt, vara i sand, bada, kramas, sladdar och tekniska saker, DJUR! Hon och Torsten leker som bästa kompisar.

Min lilla unge. Den gladaste i världen.

Och just nu den med stinkigast bajsblöja.

Som det är nu

Jag har någon form av kris. Inte en 'jag vet inte vad jag ska ha på mig'-kris (fast lite det med) utan en mer 'allt är så jobbigt'-kris. Ändå är allt bra, egentligen. Hormoner, medicin, mat, motion, relation, livet - ska rättas till och balanseras. Det tar sin lilla tid. Och energi. Särskilt när jag inte har någon från början.

Just nu är vi ialla fall hos mina föräldrar på lite semester. Skönt med ombyte.

Dagens katt(er)

Hälsa på Torsten och Grisen.

Genibakelser

Underbara Ketchupmamman delar med sig av receptet på genialiska bakelser. Och jag måste verkligen hålla med. Förutom att de var sjukt lätta att göra med bara helt normala ingredienser (smör, ägg, socker, kakao) så var de också enormt goda. Och söta. Så väldigt söta att jag funderar på något annat som fyllning istället för kladdkaka. Hallon? Persika? Ananas?
Vet ej, men jag kan verkligen rekommendera dem. Mycket bra att bjuda på eftersom de ser väldigt lyxiga ut och saker som ser lyxiga ut genererar ofta fler komplimanger. Ketchupmamman använde muffinsplåt, jag använde sådana där aluminumformar. Fungerade utmärkt.

Ut i köket med dig!

Lyxen

Lite svårt att få till på bild men utsikten från min säng är ganska snygg. Och soluppgångarna är fantastiska. Jag tycker det är höjden av lyx.

Den viktiga vikten

Kristina skriver om dieter och jag blir på en gång inspirerad och lite skygg. För jag tror ju inte på dieter, som i kortsiktiga svältkurer, men jag tror på diet, som i den bästa maten för mig.

På (en sedan länga väntande) inrådan från min yogalärare har jag ju inlett två dagars fasta varje vecka, torsdagar och söndagar. I höst ska jag även ge mig på en längre period. Jag började mest som en test och förväntade mig att jag skulle må lite dåligt. Men det är ljuvligt! All den där vätskan gör mig så gott och jag känner mig så lätt och full av energi. Jo, ibland vissa kvällar har jag känt mig lite låg, men då vilat och avslutat dagen med juice. Med auyrvediska termer så kan jag förklara det här med att jag är väldigt mycket kapha, och kapha har inga problem med att vara utan mat då och då, due to väldigt stark vitalitet. Jag har även en väldigt obalanserad vata som jublar när den under fastedagarna får all den vätska den längtat efter. Därav all energi.

Och jag har blivit mindre. Jag känner mig sexig igen. Jag har inte gått ner ett gram - men känslan! Obetalbar.

Att vara mamma

Icke förvånande så läser jag ju en del föräldrabloggar och får på så vis lite insikt i hur andra föräldrar tänker och ser på barn och föräldraskap. Oftast är det inte så mycket analys från min sida utan mest intressant. Men ibland så vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen av förvirring, frustration och/eller irritation.

Vaddå barnsäkra hela hemmet (lås på lådor, lock på alla uttag, grindar osv)? Vaddå inte våga lämna bort sin unge några timmar? Vaddå inte vilja ge smakportioner med sked utan gör det med fingret? Vaddå gå runt och bära på sin unge hel tiden? Vaddå att ungen sover i ens säng? Vaddå inte låta ungen stoppa diverse saker i munnen (gräs, jord, sand, badvatten osv.) ? VA!?

Jag förstår ingenting. Antingen är jag egentligen helt olämplig som förälder. Eller så är det många andra som är helt galna. För jag tror faktiskt inte på att jag har fått en "lätt unge", jag tror att osäkra och nojiga föräldrar skapar osäkra och rädda barn. Klart att det finns variationer och undantag och jag tror inte att det finns ett absolut rätt sätt att göra saker på. Men jösses, man kan ju göra livet lätt för sig istället för att krångla till allt så jävla mycket.

Om någon är intresserad så kommer här några principer jag kör med:
1. Jag ser det som att vi övar på olika saker. Införstått i det är att vi vill samma sak, Lilla M och jag. Hon vill också sova hela natten trygg och lugn i sin säng och jag bara hjälper henne. Ingen viljornas kamp. Jobba med energin inte mot den!
2. Lyssnar på mitt barn. Lyssnar på mig. Lyssna lyssna! Känn efter. Testa. Att inte panikreagera om det inte verkligen är nödvändigt, vilket faktiskt sällan är fallet. Ja, det låter förskräckligt när hon ramlar och slår i huvudet. Men det gör inte mer ont om jag kommer springande som att världen håller på att gå under. Håll lugnet bara. Det är ingen fara.
3. Ta inte saker du läser/hör/får råd om så allvarligt. Tänk efter. Tycker du att det verkar intressant och passar in i ditt liv, så testa. Annars; strunta i böcker och tidningar och människor.
4. Kanske en liten detalj; men jag försöker undvika ordet nej. Jag vill inte säga nej till min dotter hela tiden. Hellre 'lek med den här istället' eller 'vi sitter ner vi badet'. Vad som helst. Förhoppningsvis så blir ordet nej lite mer laddat då och hon vet att det verkligen är allvar när det kommer. Överlag försöker jag tänka på mitt språk med henne. Hur jag pratar om saker. Att jag inkluderar henne.

Och det går skitbra. Vi har haft barnvakt flera gånger, i ett par dagar som mest. Hon hänger med oss på det mesta och somnar inför kvällen vart vi än är när det är dags för det. Som en klok vän sa: Det är kanske inte så mycket att barnet litar på sina föräldrar, som tvärtom, att föräldrarna litar på sitt barn.

Att vara mamma

Idag är jag inte en bra mamma. Kanske inte en dålig heller, men definitivt inte bra. Jag liksom bara längtar till att klockan blir sju och det är godnatt. Kan vara värmen, kan vara hennes nya tänder, kan vara en viss rastlöshet hos mig. Efter ett litet gråtkalas så leker hon lugnt nu i alla fall. Det prasslar oroväckande så förmodligen är det inte en leksak hon pysslar med men jag orkar inte ordna med det.

The pokerface

Ibland berömmer jag mig själv (inne i mitt huvud) för att ha någon slags skådespelarförmåga. Jag ljuger inte så ofta, men när jag gör det är det väldigt noga uttänkt och jag är mycket övertygande.
Kruxet ligger i noga uttänkt. Har jag inte förberett en story eller förutsett en situation och anpassar min reaktion efter det så är jag som en öppen bok. Det här med ingen impulskontroll gör det med en, tror jag.

Alltså - frågar du mig något så svarar jag utan att tänka. Vilket blir precis det svaret som finns i mig. Inget är tillrättalagt, inget är förberett. Utöver det så har vi mitt förödande minspel. Så förödande att jag inte ens märker det själv. Men jag avslöjar mig själv, ständigt.

På grund av detta har jag ytterst svårt att parera eller dölja missnöje, otålighet, ilska, eller trötthet. Det krävs en mycket medveten ansträngning.

Så, om du vill vinna, skulle du nog spela poker mot mig.