När vi bodde mitt inne i Malmö fick jag ibland känslan av att vårt sociala liv mycket berodde på läget. Det var lätt för människor att komma upp till oss, det var lätt för oss att kila ner på stan och ta del av vad det nu var som hände. Vi hade aldrig regelrätta fester (due to alkoholintoleransen) men många andra get-togethers. Minst en gång i månaden var det så många människor i den lilla tvåan att man bokstavligen fick kliva över folk för att ta sig fram.
Sen flyttade vi. Och jag tänkte att kanske är det nu alla faller ifrån. Det blir liksom ett litet test. Så när vi hade första ljudcirkeln var det så sjukt nervöst. Vi hade inte hört något säkert 'ja vi kommer' från någon. Så vi vånades lite. Och förvåningen när det började ramla in människor! Och så har det faktiskt varit sedan dess. Det kommer folk och hälsar på. Våra vänner har inte glömt oss. Och jag känner att det är en ganska maffig bekräftelse det där. Vänner är bra grejor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar