Meditation för ovana

Tydligen har jag helt tappat min förmåga att meditera. Har jag någonsin kunnat? Av någon anledning har jag inte kommit igång med yogan än, ens lite grann. Försökte göra en enkel avslappning men det var lögn.
Det får mig att fundera hur jag gjorde sist, när jag aldrig mediterat?

Å andra sidan så känns varje amning som en meditation.
Men det är ändå inte samma.
Planen är dock att börja gå på tantran igen nu i januari så då lär jag ju få hjälp och guidning.

Vad göra?

Att vara mamma, del 4

Lilla M har haft lite kolik de senaste 4-5 veckorna, inget konstigt med det. Och inte särskilt allvarligt heller, bara lite gnäll en stund på kvällen. Men precis lagom till vi kom hem till mina föräldrar så tilltog det ordentligt. Säkert fyra kvällar i rad har hon mest illvrålat av smärta och varit nästan otröstlig. Det enda som hjälp något har varit att banka rumpa (hej, muskelarmar!).

Och så köpte vi Sempers magdroppar. En helt annan unge! (Eller, en sån unge som hon är på dagarna, när hon inte haft ont.) Igårkväll tittade hon och jag på två filmer och inte ett enda gnäll. Bara go och glad och nöjd.

Om det nu fortsätter fungera så blir det ju helt plötsligt mycket lättare att ta med henne till saker som pågår em-/kvällstid.

Andra saker man gör när man vänder hem

När jag flyttade hemifrån packade jag undan lite ungdomsböcker och en del vuxenböcker som jag kände att jag vuxit ifrån. Ett tag nu har det ju varit meningen att jag skulle gå igenom för att se vad som verkligen ska sparas. När jag nu dessutom upptäcker att systerdotter älskar att läsa så blev det verkligen hög tid.

I mitt huvud var det en sisådär 3-4 lådor.

I källaren var det i verkligheten 11 lådor.

Min systerdotter blir nog glad iallafall.

Och julen

Två dagar innan jul tog jag pick och pack och bebis och tog mig med bil, tåg och bil igen upp till mina föräldrar för att fira jul. Vilken chock! Att gå från ett liv och hus helt fritt från allt vad jul heter; till hela kittet! Julgran, julmusik, julmat, glögg, pepparkakor, röda dukar, små tomtar, adventsljusstakar...och min mor är ändå väldigt sparsmakad. Så kvällen innan julafton satt jag och gjorde ett pepparkakshus. Jag som inte ens hade druckit glögg än i år.

Lilla M:s jul blev mysig, hon verkade trivas. Fick fina julklappar som hon såklart inte är medveten om allt. Men jag är glad. Och jag fick min julklappaspyjamas som sig bör.

Ikväll ska vi vara kriminella

Jag älskar att vara kriminell.
Jag tycker det är sjukt att jag är det, men i samhällets ögon är det så.

Hela graviditeten höll jag mig helt nykter från alla substanser, och det var ingen särskild bedrift. Det var märkligt första gången som de andra trippade och jag var nykter men sen? Inget särskilt. Ganska fint. Och det är ju inte alls svårt att ställa in den våglängden även om man är nykter, om man väl varit där.

Första resan efter bebis var himla fin. Vi satt hela natten i vardagsrummet och pratade, lade tarot och tolkade. Berättade olika barndomsminnen. Talade om hallucinationer. Drack te. Kramades. Och sen efter sju timmar då allt började lägga sig så vaknade Lilla M och vi satt i sängen och gosade med henne. Tänkte på hur fint det är att vi gjort henne, hur perfekt hon är.

Ikväll hoppas jag på en repris. Fast kanske med lite musik, och en meditation. Kanske lite yoga? Hur som helst så ska det bli väldigt trevligt.

Att vara mamma, del 3

Igår var vi på kalas - Lilla M:s första. Kvällen till ära hade hon ett yttepytteliten klänning och kalasbyxor.

Det första som händer när vi kommer dit är att hon kissar igenom blöjan och blöter ner hela sin outfit och även mig. För hennes del var det ju lugnt, hon fick på sig body och byxor istället.
Vad jag lärde mig av detta var att man inte bara ska ha ombyte till bebisen, utan även till mamman.

Något märkligt är på gång...

Mannen var iväg och jobbade fem dagar i sträck och jag saknade honom väldigt mycket. Allt var ganska tomt och lite långtråkigt. Jag tänkte på massa saker jag ville prata med honom om, och göra.
Så kom han hem.
Sedan dess har det varit mycket märkligt. Man skulle kunna tro att all den tiden isär så borde vi nästan vara som nykära. Och han är det - men inte jag. Jag är helt vrång, och irriterad och sur och blir störd på nästan allt han gör. Att han kramar mig och tar på mig hela tiden. Tycker att han gör saker i fel ordning, eller på fel sätt. Är på honom om Lilla M hela tiden - jag upplever inte att han läser hennes signaler rätt.

Vad är det med mig?!
Jag börjar bli uppriktigt orolig. Funderar på det där med förlossningsdepression. Jag har ju varit deprimerad förr, och det sägs ju att det är lättare att halka dit igen då. Och det är ju inte konstigt att jag känner mig ganska likgiltig inför allt som inte rör mitt barn, det är ju så det ska vara nu. Men jag hade inte trott att jag skulle känna mig likgiltig och distanserad inför min man.

Nu lagar han mat. Och jag ska försöka mitt bästa att vara snäll och trevlig ikväll. Trots kolik-bebis.

Att vara mamma

Jag gör verkligen mitt bästa för att tyda alla hennes ljud. Det märkligaste är alla ljud hon gör när hon sover - för varje gång jag går och tittar till henne så sover hon, även fast hon låtit jättemycket. Och ibland, när hon inte alls haft så mycket ljud för sig, så ligger hon där med stora ögon och tittar sig omkring.

Fast nu kan jag iallafall sova trots alla ljud. De första två veckorna vaknade jag vid minsta lilla gny, och det var påfrestande vill jag lova.

Och så var det jul ja.

Redan för flera månader började vi försöka prata om julen. Var ska vi vara? Hans föräldrar? Mina föräldrar? Inget av det? Åka bort, stanna hemma, bjuda hem folk, se till att bli bortbjudna, hålla oss för oss själva, alternativen verkade vara oändliga. Och hur många gånger vi än tog upp och pratade om det så kom vi aldrig fram till något.

Nu har det liksom löst sig av sig självt verkar det som. Mannen ska jobba hela jul och eftersom jag inte vill sitta ensam i huset så tar jag Lilla M och åker till mina föräldrar. Och det känns som ett litet projekt det, att resa 40 mil ensam med en sex veckor gammal bebis. Men det kommer gå fint.

Jag håller redan på att packa i huvudet.

Att vara mamma

Nu har jag suttit i en timme och inte gått och gjort andra saker (duchat, dammsugit, sorterat papper, vikt lakan, sorterat kläder) för att jag varit övertygad om att hon ju kommer vakna snart. Och nu vågar jag verkligen inte börja göra något, för nu måste hon vakna snart.

Fördelar med att vara gravid

Under hela graviditeten var jag inte sjuk en enda gång. Inte ens lite krasslig. Jag mådde prima hela tiden! (Ja, förutom alldeles i slutet när mina fogar gjorde så ont att jag inte kunde går.) Så jag måste säga att det var en mycket stor fördel med att vara gravid.

För nu är jag förkyld. Jätteförkyld. Och jag har längtat i flera månader efter att kunna göra yoga ordentligt, utan jättemagen i vägen. Och nu, när jag faktiskt är ganska smidig igen och verkligen vill sträcka ut och röra på mig...förkyld! Yoga och förkylning är liksom inte kompisar. Så himla svårt att andas djupt.

Huvudsaken

Jag måste bara älska att Mannen och jag diskuterade mitt hår i säkert en timme häromnatten. Mitt hår, min frisyr, min brist på frisyr. Vad jag haft för frisyrer innan. Vad mitt hår är för mig. För det är så himla mycket av det. Men allvarligt, midjelångt hår, vad gör man med det? Det bara är där, och det har varit så i flera år nu. Det blir inte längre än så. Det blir absolut inte tjockare.
Och tjockleken är ju en anledning till varför jag inte vill ha kort hår.
Så inte långt.
Och inte kort.
Mittemellan? Och då måste man ha en riktig frisyr. Och då måste man gå till frisören. Det räcker inte att be random vän att då och då kamma bak och klippa det jämnt.

Och så var det identiteten. Hur mycket är det jag? Ah, mitt hår mitt hår. Som för det mesta ändå är i en knut mitt på huvudet. Det är ju alltså ingen som ens ser att jag har långt hår.

På riktigt så satt han och lyssnade på massa sådant här tugg. Han tog i mitt hår och grejade med det och hummade och frågade saker. Som en tjejkompis. Fast han är man. Mycket fint.

Det nya Livet

Och hon kom!
Närmare bestämt onsdagen den 10 november, 05.05 på morgonen. Om detta kommer ett utförligare inlägg, för fortfarande känns det ganska overkligt att jag verkligen födde fram denna lilla varelse så att skriva ner det känns viktigt för min egen bearbetning.

Och nu lever jag livet som mammaledig. Det är ganska märkligt, men väldigt skönt och jag får mer gjort om dagarna än vad jag trodde. Jag sover även mer än vad jag trodde. Detta måste bero på att min fantastiska bebis redan från början har både sovit och ätit väldigt regelbundet. Och om hon inte somnar efter mat så ligger hon gärna bara och tittar sig omkring. Väldigt nöjd.

För någon vecka sedan kom vintern. Det känns lite märkligt för när vi åkte hem med Lilla M så var det fortfarande höst. Väldigt mycket höst. Och nu är det väldigt mycket vinter och jag är lite orolig för att Mannen inte ska kunna ta sig hem. Det vore högst olämpligt.