"egentid"

Mannen tog med sig ungen och for till Ystad igår, med övernattning. Jag blev kvar hemma.

Började med att sova middag i tre timmar, när jag vaknade var det mörkt. Resten av kvällen läste jag, åt kvällsmat, spelade på telefonen och lyssnade på radio. Sen somnade jag igen och sov i cirkus tio timmar.

Och efter en bra frukost tänkte jag att nu ska jag minsann ut på en liten promenad. Lyckas få på mig kläder och - så slog illamåendet till. Tröstar mig med att det faktiskt är ljust ett tag till, så jag borde hinna utanför dörren.

Vad jag egentligen tänkte göra det här dygnet? Hemmaspa, mina sjukgymnastikövningar, se en film, laga god mat, lite yoga....ja. Jag har sovit gott iallafall.

Tid

Något jag övat mig på de senaste åren är att inte komma i tid, vilket underlättades enormt när M föddes. Men ändå så har jag fått öva på det. Okej, det finns ju fortfarande saker jag är noga med, läkarbesök, tåg, yogan osv.

Men det här med att boka träff med en kompis 'vid två' och att jag står där tio i? Inte vettigt. Eller är bortbjuden på middag och är tjugo minuter tidig? Nä. Att komma några (max 10-15) minuter senare än angivet klockslag gör inget. För någon. Detta har gjort mig till en mycket mer avslappnad och lugn person. Varför stressa när det inte finns någon orsak?

Vill verkligen klargöra att jag syftar på sociala sammanhang som inte är tidsbegränsade. Alltså, ska man luncha med någon som bara har en timme är jag ju i tid. Men annars. Chilla.

Uttorkning

Vet ju att min kropp hela tiden producerar mer blod och allt sånt - men! Denna törst! Jag känner knappt om kroppen är nöjd för jag är liksom alltid törstig i munnen. Bubbelvatten löser det någorlunda. Milkshake är bäst med så väldigt onyttigt.

Begravning och jobb

I måndags begravde vi äntligen Torsten. Vi hade inte pratat igenom någon ceremoni, men hade båda ovetande om varandra tagit med en sten som vi la på kroppen. Sen sjöng jag en sång han tyckte om och efteråt tände vi en rökelsepinne som vi satte i marken. Det var hemskt men också skönt. Tydligen hindrar det dock inte att jag fortfarande tittar efter honom i huset.

Annars mår jag mest illa hela tiden, sådär dovt och irriterande, utan att kräkas. Det kombinerat med att jag jobbade hela lördag kväll, söndag morgon och lördag morgon gör att jag känner mig ganska mör. Mör, ledsen och hoppfull. Ungefär så.

Sorg

I torsdags morse hittade Mannen Torsten död, påkörd, precis runt hörnet. Chocken! Kunde inte sluta gråta den dagen trots ärenden och kuratorträff.

Det är så fruktansvärt hemskt alltsammans. Den där svarta hårbollen flaskmatade jag när vi hittade honom, han fick sova vid mitt hjärta för värme och närhet och det slutade han aldrig med trots att han blev mycket stor och ståtlig.

Så mest försöker jag att inte gråta precis hela tiden, och resten av tiden sitter jag på händerna för att inte omedelbart hämta hem ett par andra katter. Jag vill ju ha Torsten. Och får ge mig till tåls tills han kommer tillbaka.

Andlig bokcirkel

I somras föddes en ide om en andlig bokcirkel och hips vips drog jag ihop en sån. Första tillfället är på lördag och jag valde boken Samtal med Gud, del ett. Har gjort en facebookgrupp, ett event och skissat upplägg och planerat fika. Igår kom jag dock på att jag ju inte läst boken.

Jo jo, jag har läst boken, minst två gånger, men det var mer än två år sen sist och en liten refrescher är ju bra. Så jag bestämmer mig för att läsa exakt en timme nu ikväll för att ändå ha börjat. Och inser sen att om jag nu kan läsa sjuttio sidor på en timme ska det nog inte vara några problem att ha den utläst till på lördag.

Hälsningar
Snabbläsare

Kanske också hormoner...?

Vet ej, men just nu är jag ruskigt arg. Ett gräl utlöste det, men antingen har det legat massa skräp och grott eller så spökar hormonerna med mig för så här arg är inte vettigt att bli. Eller så är det både och...

Hälsan och hormonerna

I söndags kom ambulansen och hämtade mig. Ögonflimmer och domningar i arm och ansikte var tydligen tillräckligt oroande för det. Tack och lov var det bara ett väldigt starkt migränanfall och ingen fara för mig eller bebisen. Men jäkligt rädd hann jag ändå bli, trots att jag trodde att allt var okej.

Tydligen kan hormonerna öka och förändra migränen, om man nu har anlag för det. Och nu sitter jag här igen med konstiga pirrningar i armen.

Fast det här svaga illamåendet jag dras med hela tiden är nog värst. Enda gången jag inte mår illa är när jag äter. Och när man ätit till en viss gräns mår jag illa för jag är så mätt.

Så alltså. Det är mycket med kroppen just nu.

Och november

Mig gör det inte så mycket att det blir mörkt tidigt på kvällarna, kvällsmaten blir extra mysig, och efter läggning kan jag helt utan dåligt samvete krypa ner i sängen, läsa och dricka te och sedan somna vid tio.

Men morgnarna! Denna skånska dimma lägger sig som ett täcke över allt och även om solen har gått upp är det grått och mörkt. Förmodligen kallt. Det gör mig extra seg och det sitter sedan i hela dagen.

Så lite mer ljus på morgonen tack, det hade varit fint. Kanske bara räcker med lite bättre väder.

Hej magen!

En särskild dag

Och tiden som susar förbi som ingenting. Idag fyllde Mumsan två år och jag förstår inte. Hon är så stor, en egen liten person. Samtidigt kallar hon sig själv för bebis när man bär henne i famnen.

Mitt hjärtchakra exploderar snart av all denna aktivitet, denna villkorslösa kärlek som blir större för varje dag.

Meditation och sex

Varje gång jag mediterar och/eller yogar tänker jag exakt samma sak som varje gång jag har sex;

Guuuuud, varför gör jag inte det här oftare? Typ varje dag?

Så. För lite ligga och för lite meditation. Men mycket bra böcker, filmer och skön vila. Kanske också för mycket spel på telefonen. Så jag bestämmer redan nu; januari blir den vitaste månaden jag någonsin sett. Digital, socker, kött och skräpkulturell detox. Istället massa sex. Om jag inte blivit för tjock.

Sånt jag gör

- mår lite/ganska mycket illa vissa dagar
- bakar cookisarnas cookie, amerikanskt recept
- vädrar, drar upp gardiner och tar på mig kläder och försöker leva som att alla är friska. Ahem.
- tänker mycket på hur många saker kommer bli sjukt mycket lättare när Mannen får jobb
- rensar ständigt ur min garderob. Så mycket som jag får inse inte kommer passa igen

Att vara nöjd

Har liggande ett inlägg om hur jag har så väldigt lätt att vara nöjd. Men tills dess, ett litet exempel;

jag har haft samma frisyr i åtta år och har inga planer på att byta.

På någon nivå är det här en bra sak...

...men nu är jag jäkligt trött på att vara sjuk. Jag är inne på femte veckan nu.

Hej gravidmagen, trevligt att se dig.

Vad ska jag egentligen säga om att mitt navelmått expanderat med sex-sju centimeter på mindre än en månad?

Jösses! Här lever jag tydligen i villfarelsen att det inte syns än...

Ögonblicksbild

Min unge och min man tittar på videoklipp i rummet intill. Med jämna mellanrum ropar Mumsan saker som;

Titta bebis! Titta katt! Titta hund!

Då är ett klipp slut och hon vill genast se ett till.

Älsk.

Sånt jag tycker om

- utsikten från mitt sovrumsfönster
- min säng
- mjuka teddyfiltar
- varma tröjor
- sjalar
- känslan efter den första muggen svampte.
- presenter
- dansa

Lite skav

Ikväll håller vi (egentligen Mannen) andlig samtalscirkel för tredje gången. Jag har inte varit med innan och om det inte vore så att vi är hemma hos oss ikväll skulle hoppa över det. För jag känner mig så kluven till det här att i grupp prata om...ja, vaddå? Dela med sig av erfarenheter antar jag. Kunna lufta saker som man funderar på. Och jag ser ju att om man inte redan har befintligt både äktenskap och stor gemenskap där andar, medialitet, chakran, psychadelier, ceremonier och spirituella upplevelser är standardsamtal vid varje middag, fika och umgänge, ja då förstår jag att behovet måste vara otroligt stort att få prata. Jag har inte det behovet och jag tror också det är varför jag skriver så lite om det.

Att tillkalla änglar, läsa människors energier, få budskap från andra dimensioner, prata med andar, rena rum och tankar, vara medveten om resonanser - är min vardag. Det är borsta tänderna, laga mat och ge katterna mat. Inte alltid något man ens tänker på att man gör.

Dessutom är jag en Guide. Det är inte så naturligt för mig att ha ett samtal på många personer och vara jämbördig. Men oftast brukar det vara trevligt och behagligt, jag kommer inte lida. Men ändå finns det en känsla av att vara en alien i sådana här sammanhang.

Ännu mer ändrade planer

Idag var planen att jag skulle lämna pluttan på dagis och sen ila ner till Ystad för möte med kurator och sjukgymnast, inte hinna äta lunch, åka tillbaka och plocka upp henne igen, hem och agera lektant tills pappan kommer hem. I min värld en fullspäckad dag.

Så blev mina möten inställda och så vips! flera timmar för mig själv. Vila, dricka te, äta varm lunch, se en Woody Allen och kurera mig i största allmänhet. Nu känner jag mig lugn och laddad att ta mig an eftermiddagen.

Jag får precis det jag behöver. Hela tiden.

Tacksam

Tackar hela universum att vår dotter fått sin fars immunförsvar. Mitt är verkligen inget att stoltsera med.

Är också mycket tacksam över att jag trots allt har tid att vara sjuk. Inga möten, inga måsten, inget jobb (förutom yogan) och det är bara strösslet som får stryka på foten. Som att baka, pyssla, rensa och städa. Och det kan jag faktiskt gör sen.

Nu ska jag sova, för tredje gången idag.

Helgen inställd

Pga öroninflammation.

Och både kvinnan i sjukvårdupplysningen i natt, sköterskan på vårdcentralen i morse och läkaren i förmiddags undrade familjärt;

Är du ett öronbarn?



Och jag som alltid trott att betoningen låg på barn, och att jag skulle växa ifrån det. Nehenej.

Inspiration

Som om hon läst mina tankar tog Milea med sig Femtio nyanser av honom till mig. Kunde inte hejda mig utan läser ett hundratal sidor samma kväll. Dagen efter berättar Milea för Mannen att om jag nu vill ligga hela tiden, så beror det på boken.

Och ja, hormoner, boken, men sugen är jag allt.

Here we go again

Gissa vem som fick ont i halsen igår kväll? Och vem som har legat som en klubbad säl hela dagen?

Så för ovanlighetens skull tar jag Alvedon, kan jang, tjing tjong och allt vad det heter för jag orkar verkligen inte vara sjuk. Dessutom kommer Milea imorgon, då kan jag inte vara sjuk.

Lufthål

Bloggen är det enda stället där jag kommit ut med att vi ska ha barn. Har berättat det för en handfull vänner och familj men väntar lite med Facebook och instagram och så.

Därför är det ju bara här som jag kan lufta mig lite. Som att jag idag varit så illamående och aptitlös att jag ätit ett äpple, tre körsbärstomater samt lite lakrits. Och att det är mycket frustrerande att vara ganska pigg på kvällen och tänka; Imorgon, då ska jag laga ordentlig mat/ta med Mumsan på utflykt/städa pannrummet/träna! Sen så vaknar jag upp och känner mig som en inkapabel hög fram till sex på kvällen.

Ändå är jag jäkligt nöjd med livet. Vi kunde haft pengar nog att kunna betala räkningar för, men annars är allt helt perfekt.

Just det

Idag äter jag lunch med Psykologen. Första gången vi ses sen i juli. Ska bli intressant.

Drömmar

Inatt drömde jag att jag hittade massor av pengar i min plånbok. Hoppas det är en sanndröm.

Så drömde jag att jag badade i en pool och snugglade med Hanna, inte Stiffy! Det var trevligt, men det räcker att det är en dröm.

Sen så drömde jag att Mannen träffade en annan och begärde skilsmässa. Det konstigaste var att ingen blev förvånad! Hoppas detta verkligen bara är glömd oro som ger sig till känna.

Så hur kommer det sig att man ska vara utvilad när man vaknar?

Min kropp är ett tempel, eller hur det nu är

Jag röker inte, snusar inte, dricker inte kaffe och alkohol, köper inte kvälls- och veckotidningar, äter mycket vegetariskt och ekologiskt, dricker sällan läsk och äter ännu mer sällan snabbmat. Har ingen tv och är mycket selektiv med vilka serier, filmer och böcker jag inmundigar. Äter nästan aldrig smågodis.

Och så tänker jag att vilken tråkig och helylle person jag låter som. Som inte förorenar mig själv. Och det jag har kvar är choklad, lakrits, någon enstaka chips och sånt jag bakar själv. Och då måste jag tycka att det är helt okej. För jag vill ju inte bli tråkig. Och om choklad håller mig lite lagom syndig, då tar jag gärna en bit till.





(vill förtydliga att jag i allra högsta grad upplever psychadelier som renande och uppbyggande men att jag förstår att det i många andras ögon skulle ses som 'knark'. Sen har vi ju cannabis, som jag inte helt försonat mig med...)

Det finaste i världen

Min unge pratar nu och hon vill kommunicera hela tiden. Berätta om allt hon ser och allt hon gör. Hon undersöker abstrakta begrepp som att vara ledsen eller mätt. Ledsen är man i ögat och mätt är man i magen.

Igår kväll visade jag henne stjärnhimlen och det var en så stor upplevelse att hon inte kunde prata om något annat imorse.

Hon älskar hallon och böcker. Hon vill måla på allt. Hon härmar allt man göt och säger, en liten papegoja. Hon tycker om att dansa och duscha. Hon skämtar och skrattar och vill vara nära alltid.

Min. Vår. Den finaste.

Sånt jag gör

- bakar kanelbullar med min unge och är blown away över hur duktig hon är. Borde dock skaffa en sån där liten kavel till barn (födelsedagspresent?).

- planerar hela hösten med min man. Hela hösten. Är vi galna?

- bäddar rent och vädrar ut efter en veckas sjuklighet. Skönt.

- tänder en jäklans massa ljus. Inte för att det är mysigt, utan för att vi inte har råd att sätta på elementen och jag hatar att frysa.

Typ såhär;

(jag menar, om man bland alla medhåll faktiskt skulle svara så skulle man ju låta som världens mest humorbifriade pain in the ass, fast man svarar på frågan)

Eller?

Om man visar en bild på sitt stökiga kylskåp och undrar 'är det bara hos mig det ser ut såhär?' så vill man väl inte ha svaret;

Ja, mitt kylskåp är alltid rent, alla glasburkar på en hylla, ägg och pålägg på en annan, salladsgrönsaker i ena lådan, rotfrukter i den andra och allt öppnat längst fram och allt som är nytt längst bak. Samtliga rester finns i stapelbara burkar med lock och allt rensas regelbundet.

Åh Gud

Att precis när man tror att förkylningen håller på att gå över få feber och kräkas är så tråkigt och jobbigt att jag gråter. Särskilt när det är precis innan en planerad utflykt till Göteborg, Mannen och jag, med bröllop och sova hos Milea troligen blir inställd.

Jag försöker att övertala resten av familjen att om jag är bättre imorgon kan vi åka ändå. Vet ej om jag lyckats.

En liten seger

Jag har ju en förkärlek för gamla svartvita filmer. Just nu är jag inne på Ingrid Bergman.

Mannen delar inte riktigt min förtjusning och gick med på att se The Visit. Den var så bra att han gick med på att se fler. Nu har vi kisspaus innan det är dags för Under Capricorn, Hitchcock regisserar. Yes!

Att få äta upp sina ord

- Vill du titta på en film?
- Jo, men först vill jag blogga, kolla mejlen och röka upp den där halva fetingen jag har kvar, svarar Mannen. Så fortsätter han med lätt retlig och ironisk röst i tron att jag ska skrika nej
- Sen kan vi ju spela datorspel först!
- Javisst!* Vad finns det som man kan spela två? Backpacker? Kan vi sitta i sängen?
- Hm. Ja. Det kan man ju vara två på.

Tystnad.

- Du älskling?
- Mmm.
- Det där kallas att få äta upp sina ord. Kommer du in till mig när du installerat spelet?





* min nya metod för att skapa mer lätthet i mitt liv - spontant svara ja på olika förslag. Promenad? Ja! Hoppa fallskärm? Ja! Laga sniglar? Ja! Alltså, maximera mina möjligheter.

Den berömda vardagen

September månad har varit så väldigt lugn och stillsam på många sätt. Jag har haft minst två yogapass i veckan, dragit igång med min egen träning, haft en del möten och vilat mycket. En del logistik med hämtning och lämning, synk av scheman, bil och buss. Och då är det kanske inte konstigt att det inte finns så mycket annat att skriva om.

Kan också spela roll att min dator kanske har dött stora drunkningsdöden och att längre texter inte är optimala att skriva på telefonen. För jag vill ju berätta mer om bröllopet, och de båda resorna, om shanga och om att röka bong och hitta andra världar och om drömmar. Inte bara skriva om katter och barn och graviditet.

Dagens katt

Ett vitt år

Det är både lättare och svårare att under denna graviditet vara vit. Förra gången hade jag det så lätt i början genom att de första fyra månaderna bo på ett retreat.

Nu är det kanske inte svårare, men annorlunda. Ett år utan psychadelies. Ett år med helt andra krafter, ett helt annat fokus. På något sätt vill jag utmana andra till det, för tyvärr har jag många knarkisar i min omgivning som skulle tycka att ett vitt år var ett straff. Det är det inte. Det är nyttigt och renande.

Inte ens johannesört får jag dricka liksom.

Tydligen eftertraktad

Det händer sig allt oftare att jag öppnar mejlen och där ligger en förfrågan om jag kan föreläsa. Det lönar sig tydligen att vara duktig, billig och glad.

Mvh,
Försörjer sin familj med 10 000 i månaden alt. Lite desperat.

Sånt jag gör

- påbörjar mentorsutbildning
- åker kors och tvärs över halva Skåne
- inleder projektet Städa Bilen, inklusive tvätt av barnstolsskydd
- bakar och går på kalas
- städar nästan inget alls i huset, vilket snart kommer bita mig i rumpan
- och på tal om biten så gör dessa kattloppor inget annat än att käka på mig

Väntan III

Förmodligen helt normalt att jag från tid till tid glömmer bort att jag är gravid för måste påminna mig om att

nej, inget vin för mig
nej tack, ingen feting idag
inte köpa nya vanliga byxor
äta så himla nyttigt jag bara kan fast mest sugen på nudelsoppa. Och frukt.

När jag var gravid med Mumsan var jag medveten om det hela tiden, från vecka fem till fyrtiotvå. Kanske lite skönt att kunna fokusera på annat den här gången.

Väntan II

Utflykt - bildbevis

Vi kallar det flexibilitet

När man (jag) gjort en läsning åt Mannen kvällen innan och fått fram att han ska öva på att vara mer spontan, äventyrlig, nyfiken och busig i vardagen...

...då säger man 'javisst' när han föreslår att man ska åka till Ale stenar för att det är fint väder (istället för att ordna i trädgården som jag hunnit tänka ut). Detta kallas att vara flexibel. Eller att vara en stöttande fru, vilket som känns bäst.

Affirmation

Jag gör det jag vill för att jag vill det. Jag skapar mig själv. Jag gör mitt bästa, just nu. Jag är snäll mot mig själv.

Detta kommer jag ihåg när jag fastnar i hur andra (samhället normer människor) lever. Fastnar i jämförelse. Fastnar i att jag nog borde göra mer, borde kunna mer.

Kanske skulle det vara lättare om mitt handikapp syntes utanpå. Kanske skulle jag faktiskt få större stöttning i det jag gör, än att bemötas av något slags överseende. För inget heltidsjobb väntar på mig, någonsin. Jag är inte anställningsbar, jag skulle gå sönder. Men likväl arbetar jag, varje dag. Att komma upp ur sängen i tid är fortfarande en bedrift för mig. Att ta på mig kläder. Att äta. Att få saker gjort.

För under så lång tid var min verklighet en annan och jag får varje dag arbeta med mig själv för att visa att det inte är så längre. Och tack och lov har jag getts möjligheterna att skapa mitt luv precis som jag vill ha det, att hålla precis det tempot jag behöver för stunden och göra det jag vill. Det är jag tacksam för.

Väntan

Så går man där och känner efter. Mens på gång? Eller inte? Man går två dagar över tiden. Man gör ett test som visar ett starkt streck och ett svagt. Man önskar sig två starka. Man väntar någon dag och gör ett test till, men samma resultat.

Åh, jag önskar mig liiiite bättre tålamod. Och en hundring så jag kan köpa ett par tester till.

Äntligen inredning! eller såhär ser det ut hos mig IV

Vårt sovrum, med fönster åt två håll och i princip bara en stor säng. Jag tror inte att det är bra för sömnen att ha massa saker i rummet, så jag försöker hålla det lätt.

Färgvalen är mycket slump, det har bara råkat bli mycket rosa och lila. Tavlan har jag målat, lampan i taket älskar jag och så även lampan på byrån. Byrån är för övrigt min och står i huset för ambitioner och självförverkligande. Därför finns där bara mina absoluta favoritsaker.

Sängborden köpte jag på loppis för tio år sedan. Jag har mina skor som dekoration, gör som vanligt stilleben i alla fönster. Är mycket nöjd med lösningen i garderoben och mattorna har min mormor gjort. Frågor på det?

Livet som gift

Och efter en dag på språng och promenader på hårda stadsgator är mina ben i upplösning, båda två, från höften och neråt. De ömmar, spänner, pirrar och krampar. Hem i säng och inte ens efter en timmas vila har det släppt så då

- kan du smörja in mina ben?
- javisst.

och den finaste stunden då jag ligger på sidan mitt i sängen och med mjuka lätta rörelser stryker han mina ben till värme och stillhet.

Jo, ibland vill jag slå honom i huvudet med något hårt, men så himla härligt att ha en man som smörjer in sin fru när hon ber om det.

Lite olika sådär

De flesta morgnar ligger jag och Mannen och drar oss i sängen och Mumsan springer runt, hämtar böcker som vi läser, kramas, klappar katter och äter frukt.

I morse börjar hon med att slå huvudet i elementet och vi får åka till vårdcentralen och sy ett stygn.

Så, jag hoppas ju att inte så många morgnar kommer vara som denna. Inte riktigt lika mysigt, om man säger.

Höst och Jungfrun i oss har fritt spelrum

För att samarbeta med Jungfrun är det en bra tid att sortera, städa och organisera. För att stävja hennes lite pedantiska torra drag är det också viktigt att göra saker bara för att, utan mål eller mening. Jungfrun tycker alltid att hon har rätt och kan saker bäst - och faktum är att det ofta är sant, om man ser till effektivitet och ordning. Men ödmjukhet är annars något att öva på.

Min egen jungfru tar mig in i självkritikens snår och jag är aldrig så kärv mot mig själv som i början av hösten. Och trots livet med familj, djur och hus, söndagsyoga och privatlektioner, konsultationer och möten tycker jag att jag inte uppnår tillräckligt. Eller, min jungfru tycker att jag är ganska lat.

Så då säger jag till henne; Du, det är lugnt. Ingen stress. Läs en bok. Ät en glass. Känn dig nöjd.