En helt vanlig torsdag i februari

Jag vaknar med en känsla av sommar och att jag kanske försovit mig? Och minsann, klockan är nästan tolv och jag accepterar att det där mötet i Lund på eftermiddagen, det kommer jag inte vara med på.

Och yogan igår kväll satte igång en sista utrensning av allt detta sjuka i min kropp och jag riktigt känner hur systemet jobbar för att bli friskt. Så under det känner jag mig liksom...energi. Lust. Pigghet. Välkommen!

Som en stabil och härlig vind sveper jag sedan runt hemma och mejlar folk, ringer supporter, beställer grejor, tvättar, diskar, fixar mat, städar, plockar. Dricker te och lyssnar på ljudbok. 

Ger mig ut och ordnar ännu fler saker på listan; återvinning och posten och affären.

Och kommer hem.

Och nu. Helt slut. På ett skönt sätt. Men bihålorna pulserar och huvudet är tungt och jag tänker 'kämpa kroppen, kämpa!' och hostar och bäddar ner mig i soffan. 

Jag tänker en kväll med serier och te och kanelbulle och snus och en öl. Nya skor och avocado och imorgon, då, då är jag frisk. Helt och hållet.

Natt

och jag är alldeles hoppig och skuttig

(med tanke på alla fantastiska planer och fina människor och upplevelser och möjligheter)

och samtidigt så trött så trött

(med tanke på varit däckad av sjukdom i tio dagar och ligger efter med så mycket)

och lite orolig

eller om det är nervös

eller förväntansfull.

Hur känner man egentligen skillnad?

Fjärilar i magen hela tiden och alla dessa ögon och hjärtan och famnar som virvlar förbi

några ord från Henne (du är snygg!)

och Nasse min Nasse

och Snickaren som ler och lyser som solen

och Massören.

Och jag får en del panik, vill slita mig loss från allt det påbörjade, oavslutade. Vill knarka nytt, nya människor, nya möten, nytt nytt nytt. Obörjat. Oslutat. Dopamininducerande.

Och sen.

Jag har mitt plexiglas. På gott och ont.

Det finns ju något varmt i det välbekanta. Något jag älskar med att veta att man har en

historia

ihop

vi har ordlösa stunder och långa samtal och fysiska kroppar och det är ju det,

jag älskar relationer.

Jag älskar människor.

Jag älskar mina människor.

Natt

och jag är alldeles hoppig och skuttig.

Hejhej!

Lek; skriv en text på säg, minst tio meningar utan att korrigera autocorrect. 

Men annars, såhär på andra sidan tre dygn i feberdvala känner jag mig både pånyttfödd och överväldigad av livet. Slut på linser, ringa olika kundsupport, skriva saker, förbereda möten, och yogaklassen, och tvätt och sjuka barn och hur blev det så smutsigt här hemma fast jag bara låg stilla i sängen?

Och äta. Herregud vad skönt det var att inte behöva äta något av substans på typ fem dagar. Kanske skulle jag ge mig på en omvänd fem:två diet? Fasta i fem dagar och äta i två? Det var inte en dum idé faktiskt. Tål att tänkas på.

Smått och gott

- Har beställt pärlor till mina dreads och känner mig så himla nöjd.

- Tror snart att jag aldrig kommer bli frisk

- Har helt fastnat i Downton Abbey

- Kan ofta inte riktigt hantera hur lyckligt lottad jag, och skakar bort känslan fort

- Räknar dagarna till slutet av mars, av många anledningar

Skapa mitt eget liv

Vilken välsignelse det är. Att jag har all frihet att kasta mig in i projekt och skapa det jag vill skapa.

Som att ikväll har jag detta eminenta;

Spellistmöte.

Grymma kvinnor, mat och kaffe och timmar då vi gräver ner oss i musik. 

Det skrivna ordet och mitt hjärta

Jag har alltid älskat text. Förlorade mig i böcker sekunden jag lärde mig läsa. 

Och vad var jag, tretton? när internet kom och detta ofattbara att det fanns mängder av människor att kommunicera med via text. Ord. Bildlöst och ljudlöst och så många fina människor jag mött på  internet. Genom långa mejl, mening efter mening utkastade i en rymd som jag inte alls förstår och uppfångade av någon på samma våglängd. Under dessa år har jag utvecklat en fingertoppskänsla för människor genom deras ord. Men något säger mig att det är mer än ord jag läser. Jag får mer information om personen mellan raderna och jag förstår inte hur det går till. Men det händer och jag litar helt på min inte kompass.

De senaste månaderna har mitt ständiga mejlande tagit en ny form genom fantastiska grupper på facebook. Människor över hela världen med vissa gemensamma intressen och helt plötsligt kan det trilla in ett mejl från någon fin människa, det händer flera gånger i veckan.

Men det är något extra särskilt med Lucius. Vår kontakt är så stark att jag tappar andan. Vi möts och drar och ser varandra och orden rinner ut och skapar något helt enastående. Han är amerikan och så ung att jag stundtals blir mer än lovligt fördomsfull. Men han ser min själ. Jag vet inte hur. Inatt fick jag bryt på att snubbla över trestaviga engelska ord och skrev ett par rader på svenska. Han översatte, och skrev tillbaka på mitt språk. 

Och till slut, hans natt och min tidiga morgon så frågar jag

är det bara jag som tycker detta är oändligt speciellt?

Och han svarar

du vidgar min själ.

Idag känns allt overkligt. Veckor av skrivande och ändå var detta helt överraskande. Det var länge sedan jag blev såhär förälskad enbart via mejl. Ord. Text. Och något mer. Men våra själar sitter ihop och jag är tacksam över att vi fick hitta varandra såhär.

Märklig söndag

Först sova tolv timmar men ändå i te känna mig helt vaken.

Umgås med barnen, särskilt Lillebror som är sjukt social just nu.

Börja mejla med främmande karl från Texas, en karl med skägg och dreads och det tar väl vaddå? Fem minuter så är mejlen väldigt...heta.

Får Millemuffen på lunch, är vid det laget genomblöt av kåt. Så vi pratar trekanter och dildosar och onani.

Och jag gör semlor. Spritsar grädde och känner mig duktig.

Inser att bristen på kaffe kan varit tröttheten.

Dricker mycket kaffe.

Blir speedad i huvudet, börjar spotifya musik till spellistorna. Jonglerar barn. Lyssnar musik. Städar. Lägger barn.

Lägger mig i sängen.

Pratar med han från Texas. Ordnar Skype. Startar videosamtal.

Nakna är vi båda.

Och så blir jag av med någon slags video-oskuld, för sannerligen, detta har jag inte gjort förr.

Kommer.

Och nu tänker jag mycket på min engelska accent, som tydligen var sexig, och på att jag måste åka till USA snart. Och på semlan i kylen.

Nämen, helt kort då

Försökte mig på någon slags längre berättelse men det gick inte så vi kör såhär då;

Tidigt tidigt lördag morgon var jag inbegripen i en trekant på ett köksgolv i ett hus fullt av sovande människor.

Så kan det gå.