Yogisk nostalgi

Min yoga nu förtiden; en handfull solhälsningar här och där när jag har några minuter över. När jag lägger barnen och väntar på att behöva gå in igen. Eller när vällingen kokar. Eller när jag får ont i kroppen efter för mycket bära/lyfta bebis.

Avslappning och djupandning innan jag somnar.

För fyra år sedan kunde jag ligga i Kobran i trettio minuter utan paus. Stå i trikonasana i sju minuter, på varje sida. Meditera i fyrtiofem minuter varje dag, och det kändes som fem.

Och jag kan sakna det. Men vad jag älskar med yogan är att den är flexibel och att mina små pauser här och var i vardagen ger mig precis lika mycket lugn och påfyllning som flera timmars pass gjorde för några år sedan. I tre års tid var yoga allt jag gjorde. Och jag känner fortfarande effekterna.

Njuteri

När barnen är hos sin pappa är ju mina mornar väldigt annorlunda. För det första helt tysta. För det andra väldigt lugna.

Så jag brukar öppna altandörren i mitt sovrum, hämta te och möta min morgon som alltid innan barnen. Läsandes och drickandes te. 

När morgonvärmen kommer tänker jag att jag går raka vägen ut och sätter mig i solen med mitt te.

Helande vänskap

Min bästa vän och jag har känt varandra sedan vi var elva. Stora delar av den tiden har vi varit oskiljaktiga, levt hos varandra och delat allt allt allt.

De senaste åren har jag sörjt lite att vi verkade glidit för långt ifrån varandra; inget kändes riktigt som innan. Började förbereda mig på att det kunde vara slutet.

Så, börjar vi mejla igår kväll. Efter en stund med detta föreslår hon att vi rings istället 

och

på en sekund är allt som förut. Och vi är så nära så nära och pratar i munnen på varandra och la precis på. Halv fem på morgonen och det är truly som när vi var tonåringar. Prata hela natten, sova och sedan ses nästa dag och prata ännu mer.

För varje anekdot vi berättade, för varje minns du och för varje asgarv kände jag hur jag läkte. En mjuk smet bredde ut sig inom mig. Här står vi. Med barn och skilsmässor, fyllor, lugg, ligg, ragg, flyttar, familjefejder, inredningskriser, finnar, otaliga fikor och plugg bakom oss. Återigen på exakt samma punkt, helt i synk.

Möten

När man träffar någon och man under några timmar pratar om musik, språk, folkvandringar och differensen mellan självbild och hur andra uppfattar en?

Så kan det inte vara konstigt att man (jag)  är väldigt, låt oss säga berörd.

Ingen känsla för tid

Har ingen som helst uppfattning om när jag senast skrev här. Det var veckor sedan jag var inne på min "dejtingsajt"; jag tappade lusten och sedan även greppet om tiden. 

En sak jag har reflekterar över är mitt behov av att definiera mig själv. Jag tror att en stor förändring skapar det, liksom ställer frågan vem är jag nu?

Bilden av mig vs. bilden andra har av mig. Den jag vill vara. Den jag inbillar mig att jag inte är. Och där kommer tiden in igen. För någonstans känner jag inte att det har gått fem år sedan jag senast verkligen kände mig som mig fullt ut. Då jag hade oceaner med energi, yogade varje dag, rejvade flera gånger i månaden, gick till gymmet, trippade, satt i olika styrelser och grupper, drev saker framåt. Jag tycker fortfarande att jag är den människan. Även om hon hamnat lite under ytan.