Har märkt att jag tycker det är svårt att skriva om min själ. Universum. Hur jag matrialiserar saker och människor ur tomma intet. Hur jag aldrig aldrig tappar fokus och riktning.
För allt låter pretentiöst. Klyschigt. Jag är bra på att guida och att lära ut. Inte så bra på att bara beskriva i största allmänhet.
Men jag kan säga några saker om vad jag pysslar med nu, eller som precis fallit på plats.
Det ena är att jag inte ber om ursäkt för mig. Jag förminskar varken mig själv eller min tro - snarare tvärtom. Jag garvar åt mig själv när jag i lokala P4-kanalen går ut som Yogalärare. Hoho. Jag menar, jag tycker ju att jag är det; men det är utan utbildning eller minsta papper. Jag är bara duktig.
Det andra är min kropp. Gud vad den är smart. Jag låter den bestämma takten. Och nu när själen får vila och slipper slåss med andras demoner - så andas den ut. Slappnar av. Sänker rustningen. Skalar av lager för lager. Tack.
Och det tredje; pragmatiken. Jag har inget intresse av att göra saker svårare än vad det är. Jag ältar inte. Och om jag svävar iväg, eller fastnar så låter jag mig göra det. En stund. Sen förankrar jag i kroppen, planerar och fixar och grejar med konkreta saker. Egot älskar att göra dramor och jag orkar bara inte ta det på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar