Och huset är äntligen helt tömt

Känns som jag kan andas ut för första gången på flera veckor. Nu bor jag här. I byn. Och de närmaste veckorna ska jag bara vara sjukt snäll mot mig. Inte stressa. Inte lyfta, bära, klättra, krypa. Duscha varmt. Lugna promenader. Umgås med vänner. Yoga. Laga grytor. Sova. Läsa. Osv osv.

Tack för att jag har min lilla vrå här i världen.

Just nu

Packar - upp mest. Bär. Matar barn. Tänker, och får ont i huvudet. Yogar, lite varje dag - ett måste för kropp och humör. Stressar över flyttstädning men...vad är det värsta som kan hända?

Har planer. Storslagna. Enkla. Mumsan har fått dille på varm choklad. Och jag tänker mig; tänk att vara den mamman som varje dag förbereder en termos choklad och mackor så det är redo efter dagis? Och inser att jag då vill göra sockerfritt chokladpulver. Kanske med stevia?

Och tiden rusar fram. Fartblind. Andlös. 

Denna dag vill jag minnas

Vaknar halv sju av att baby B pratar borta i sin säng. Blir ofantligt nöjd över att han sovit ungefär tolv timmar med bara en liten vaggning vid ett.

Lagom när han ammat klart kommer Mumsan upp. Vi tittar lite på Pippi, sen får M jacka och mössa och stövlar och sätter sig på trappan och målar med gatukritor. Jag gör gröt till oss alla tre och vi sitter vid bordet och äter.

På med kläder och iväg till dagis. B somnar i vagnen.

Går via verkstaden på vägen tillbaka, får vagnsdäcken pumpade. Handlar. Går hem.

B sover. Jag vilar.

Han vaknar och vi äter, packar upp, tvättar. Går via en prylaffär på väg till dagis. Handlar fina saker.

Hämtar M.

Hem med alla ungar, in i säng med den ena och en flaska till den andra.

Och så sitter jag och min fina dotter vid bordet och dricker varm choklad och äter en smörgås. Hon pratar så mycket, berättar om sin dag och det är en sån fin stund.

Resten av eftermiddagen är ett jonglerande med barn, städning, matning, läggning. Strax innan åtta sover båda. Jag förbereder kvällsfika. Yogar. Duschar. Får vänner på besök. Dricker litervis med te. Pratar mycket.

Och nu. Nyduschad i ny bäddad säng. Sovande nöjda barn. En glad och balanserad själ.

Härmed önskar jag mig fler dagar som denna. Tack.

Flytt pågår

I lördags flyttade jag det mesta av mitt bohag till min lilla lägenhet i byn. Och trots att huset inte är helt tömt och att allt packande och lyftande har fått min rygg att vilja hälsa hem - himmel vad skönt!

Vad vill jag bli när jag blir stor?

Har en tanke att efter jul börja ta tag i att få klart min himla gymnasiekompetens - helst utan att dö stora tristessdöden. Inte för att jag tror att jag vill plugga vidare, men om jag vill det så kan jag.

Rent teoretiskt skulle jag älska att jobba på café igen men som det är nu skulle min kropp kapsejsa av slitet. 

Sen har jag tänkt länge att jag skulle göra ett receptionist/sekreterarjobb himla bra - men hur blir man det?

Mamma rekommenderar biblioteket, så får jag möjlighet tänker jag arbetsträna där.

I flera år har jag också haft koll på en prästinne-utbildning, det känns som klippt och skuret för mig. Men jag vill gärna ha en chef - är det någon som behöver en prästinna?

Och så är det ju lärarbiten. Har man begåvats med en sådan naturlig pedagogisk ådra ska man ju använda den! Dessutom är det något av det roligaste jag vet.

Hur blir man matkritiker? För det hade jag nog tyckt var fantastiskt roligt.

Eller något helt annat? Skyltfönsterstylist? Spåtant på heltid? Guide? Reseledare? Organisatör?

Ja, herregud. Det är ju ett under om jag någonsin kommer fram till något.

Äntligen.

Imorgon flyttar jag ut. Som jag har längtat! Och allt är ordnat, jag har till och med fixat en soffa.

Än så länge är det mest skönt. Jag tror att jag kommer känna mig väldigt lättad. Plats att andas. Promenera med barnen till förskolan. Inreda. Bjuda över vänner och inte behöva ta hänsyn till när han inte är hemma. Bara det att ha ett eget sovrum!

Ja. Nu börjar det. Nästa fas.

Effektivisera mera

Min måne (som ju är Kräftans himlakropp) står i Jungfrun. Jag tycker ofta att hon kan vara lite störig, men för det mesta väger hon ändå upp för Kräftans nostalgiska och sentimentala sidor med sina pragmatiska och praktiska dito.

Vad jag gillar mest med henne är att hon är bäst på att tänka ut de absolut mest effektiva sätten att göra saker på. Nu försöker jag ändå stävja detta och släppa på prestationen och slappna av liksom, men det är ändå värdefullt.

Nu har jag t.ex långt om länge städat upp min telefon, ordnat bloglovin och tumblr, tagit bort appar jag inte använder osv. Känner mig fortfarande lite förvirrad över hur lätt och smidigt det gick och hur snabbt det går att kolla allt. Mer tid till bubble Mania!

Har också äntligen skaffat Sporify, tusen år efter alla andra. Kanske även ska uppdatera min telefon, lämna in datorn på inre service, säkerhetskopiera alla bilder och beställa allt jag behöver till nya lyan? Verkar ju vara i ett jungfruligt flow just nu, bäst att ta vara på det.

Experiment pågår

I måndags började jag utesluta vetemjöl ur min kost. Redan dag tre märkte jag stor skillnad på så vis att mina händer inte värkte alls samt att hela kroppen kändes mindre öm.

Idag var jag på kalas och i sann utforskar-anda åt jag tårta, bullar, bröd och pasta.

Nu gör det så ont i händer och knän att jag nästan vill gråta.

Och kan ju konstatera att det tydligen funkar. Det är ju lätt värt detta lilla bök för att inte ha ont i hela kroppen hela tiden.

Just nu

- tänker jag mest av allt på inredning. Mycket för att inte tänka på allt annat.

- ångrar jag redan att det är så mycket saker jag glömt bort med B. När grät han sin första tår? Hur gammal var han egentligen när han log ordentligt första gången?

- älskar jag mina vänner så mycket att det gör ont. 

- har jag otroligt svårt att planera hösten. Lite enerverande då det är så mycket jag vill göra.

- leker jag rysk roulette i köket. Jag vet liksom aldrig vad eller när något kommer misslyckas. Senast var det marängtårtan som inte reste sig. Tur att det är lika gitt ändå!

Fast baby B bara är tre månader...

...så känner jag mer och mer att han inte kan vara min sista bebis. Av många olika anledningar.

Dels älskar jag att vara gravid. Förutom foglossning så mår jag som en drottning. Jag känner mig vacker och magisk.

Dels vill jag inte hela mitt liv ha två förlossningsminnen; ett där jag var så sjukt chockad och trött och besviken och ett där själva förlossningen var fantastisk men då de där magiska stunderna då man med barnets far beundrar sitt underverk helt uteblivit. Att jag inte fick en sekund att njuta av en hel familj - det är jag och mina barn liksom.

Dels ser jag fram emot att nästa gång vara ännu mer avslappnad - inte stressa över igångsättning eller smärta, utan bara  vara närvarande och lugn. Och helst inte stressa över att få hjärtat krossat heller.

Sen är det ju så jäkla mysigt med sådana här små bebisar. Jag hade helt glömt hur det kändes att vara någons hela värld på detta sätt. Magiskt.

Flödet

Sen den där torsdagen i maj har livet forsat fram. Från att sakta flyta drogs proppen ut och en ström av händelser människor samtal tankar känslor virvlat förbi.

Min lya ramlade ner i knät på mig. Jag bad och fick - som alltid. Och sedan jag skrev på kontraktet har jag klurat på det här med soffa, det enda i möbelväg jag inte redan har. Pengar. Storlek. Stil. Färg. Hämtning. Så mycket att ordna och bestämma.

Men så ramlade såklart en soffa ner i knät på mig. Varför inte? 

Jag har sagt det förr, men äntligen fungerar livet som det brukar göra för mig. Jag ber och jag får. 

Tack!

En slags lösning

Det började lite som ett skämt innan jag insåg det storslagna i det. 

Om jag förutsätter att han aldrig menar det han säger, alltid ljuger och aldrig kommer fullfölja det han lovar - då kommer jag aldrig mer bli besviken! Och det som råkar vara sant blir en positiv bonus. 

För att inte glömma...

Baby B upptäcker sin kropp. Han sitter och betraktar sin fötter, rör på dem och man ser tendensen att han vill ta på dem.

Han griper tag i saker och drar det mot sitt ansikte. Har man tur griper han tag om en huvud och drar det till sig och man får en mycket blöt puss.

Han är tre månader och mest av allt älskar han när man pratar med honom. Varje dag har vi långa långa samtal.

Så fort hans syster är inom synhåll får inget annat någon uppmärksamhet.

En prima pojke. På alla sätt.

Och min son!

Magkänslan

Min intuition är min bästa vän. Den har aldrig fel. Och de gånger jag gått rakt emot det har det alltid blivit katastrof. Jag hoppas att jag för sista gången tvingar mig själv att göra något när hela mitt väsen skriker nej. 

På samma sätt önskar jag mig mod att möta det jag vet är sant. För jag har vetat från sekunden jag träffade Mannen att vi kommer vara gamla tillsammans. Och jag vet det fortfarande. Det skrämmer skiten ur mig.

Hur bra min intuition än visar mig resultatet - så är vägen dit inte alltid lika tydlig. Men jag vet vart jag är på väg, och aldrig har jag tvivlat på det.

Snart är det över

På lördag har jag planerat in ett litet kalas för lillebror. Det blir ju inget dop, så det blir såhär istället. Datumet har varit bestämt i sex veckor.

Och Mannen tänker inte komma. Han ska vara med henne. Två timmars kalas. För sin son. Kan inte hjälpa att det känns jävligt pinsamt. Hans föräldrar kommer. Mina kommer. Våra vänner. Och han är inte här.

Nej, han ville knulla istället.

Två veckor kvar, så flyttar jag. 

Äntligen.

Ingenting kan få mig att falla, vad jag har i min garderob det vet alla

Har tänkt mycket på hur jobbigt det verkar vara att hela tiden förändra sig beroende på sammanhanget. Att, även om man inte direkt ljuger, behöva hålla isär vem som vet vad. 

I det känner jag mig stark - jag har inget att dölja. Jag står för allt jag känner, tycker, tänker, skriver, säger. Inget är tillrättalagt eller polerat.

(Okej, det enda jag är restriktiv med är att prata om droger - där väljer jag ju lite mer vem jag kan berätta för. Men hade det inte varit så jäkla olagligt och stigmatiserat hade jag varit precis lika öppen med det som med allt annat.)