Sedan förlossningen för snart två år sedan har min kropp gjort konstant ont, mer eller mindre. Ibland bara ömmar den, i perioder har jag bokstavligen inte kunnat gå. Sex har gjort ont. Hårdare beröring än en smekning har gjort ont (och här har ni tjejen som förr kunde bli bunden, smiskad, strypt och fasthållen och bara njöt av det. Inte längre, om jag säger så...).
Och vet ni vad som händer när man har ont hela tiden? Man blir trött. Man blir allmänt lättirriterad och sur. Man blir ledsen.
Konstigt nog var det först i våras som jag fattade att det inte längre kunde skyllas på graviditeten, att smärtan måste bero på något annat. Och nu är det som att ha en andra pubertet - samma person i en ny kropp. En kropp som ser annorlunda ut, tycker om andra saker och reagerar på ett nytt sätt.
Och jag kan inte göra annat än att ta en dag i taget, och glädjas över att idag kan jag gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar