Regression

Häromveckan gjorde jag mitt livs första guidade regression. Jag var nervös innan, hela dagen var ett pärlband av spännande roliga och härliga händelser. Dock inte pressat, så jag befann mig på Nya Andrum i god tid innan själva sessionen. Jag hade grundat med både lunch och fika för att ge mig själv lite extra jord.

Allt inleddes med ett samtal där Violeta förklarade vad som skulle hända, hur det skulle gå till. Bland annat förklarade hon att om hon har tur så får hon se det jag ser och är med om, lite som att se en film. Hon guidas av min guide som berättar för henne vad som är viktigt att fokusera på och som bestämmer vilket eller vilka liv man ska hamna i. Min fina vän Fredrik praktiserar där och var med i början, vilket var ett skönt stöd. Jag fick även möjlighet att berätta om varför jag var där, om jag sökte något särskilt osv. Ett av mina 'problem' var att jag aldrig minns min kropp när jag minns. Möjligtvis kan jag se mig själv utifrån, men jag ser aldrig ner på min kropp. Mycket märkligt, tyckte jag.

Så fick jag ligga på en bänk, med kudde och filt och allt sånt. Violeta satt vid mitt huvud. Det var någon slags musik på i bakgrunden som jag störde mig lite på först men som sedan försvann helt. Jag fick andas efter hennes ledning och jag tyckte att jag kom ner i ett meditativt tillstånd väldigt fort. Sen började hon guida mig neråt, över en äng, in i ett hus, in i ett väntrum. Där fick jag se en dörr som ledde in till det liv jag behövde se.

Vad som kändes märkligt under hela upplevelsen var att jag skulle prata, jag skulle svara på hennes frågor hela tiden. Beskriva hur dörrarna såg ut, vad jag såg, hur jag kände mig. Förklara hur saker låg till.

Först kom jag till en händelse i mitt nuvarande liv då jag var ungefär tre år. Det var ingen särskild händelse egentligen, men min upplevelse av den var otroligt stark och nästa steg i regressionen var att jag fick förklaringen på varför.

Då hamnade jag i England i början av medeltiden. Jag var pojke och näst yngst i en stor familj. Min stora kärlek och den jag hade bäst kontakt med var min lillasyster. Vi hade det väldigt fattigt och mina föräldrar tog på olika sätt ut sin frustration. Min far jobbade väldigt mycket och var ganska frånvarande. Min mor var mest bitter och trött och brydde sig inte så mycket om något alls. Detta ledde till att en dag några år senare så dog min syster på grund av att ingen såg henne när hon av hunger åt något som var giftigt och ingen hejdade henne. Min syster som är min dotter i detta livet.

Detta ledde till att jag drog slutsatsen att när man inte syns då kan man dö. Denna otroliga skräck har jag fortfarande med mig. Att inte synas är i mig något på riktigt farligt och i min nuvarande barndom skapade jag nya blockeringar i mig utifrån denna rädsla.

Vidare i det livet gick jag i kloster och i många år kände jag mig osynlig även där. Jag kunde inget särskilt, jag kunde inte läsa eller skriva och det gick inte bra när jag försökte lära mig. Jag hade inte någon särskild bra hand med människor och jag kunde inte laga mat. Så länge hade jag bara de enklaste sysslor. Tills jag av någon anledning upptäckte träsnideri. Och jag snidade och snidade och folk åkte långt för att köpa mina radband. Jag dekorerade hela kyrkorummet, hela klostret, jag gjorde portar och dörrar och valv med snidade vackra rosor och rankor och blad och levande organisk rörelse.

Så dog jag, fullkomligt nöjd, gammal. Jag fick uppleva dödsögonblicket och jag fick möta min syster igen. Jag fick se min begravning och jag fick för första gången se allt jag gjort, se att jag varit bäst på något, att jag lämnat något efter mig. När jag levde kunde jag nämligen bara se den bit trä jag arbetade med, jag såg inget annat.

Sen fick jag sakta vakna upp och alla bindus och nervknutor och punkter i hjärnan var så aktiverade att det kändes som träningsvärk och jag hade en duktig huvudvärk. Jag fick befästa vad jag hade med mig; mitt behov av att faktiskt vara väldigt duktig på något och att synas. Med mig i detta livet har jag min Lilla M som finns för att ständigt påminna mig om det, och jag ska bekräfta att hon syns, att jag ser henne.

Att göra en regression var otroligt stark och jag kan rekommendera det väldigt mycket. Hon sa att jag var 'lätt' att arbeta med och jag tror att det dels handlar om min vana att meditera och min starka visuella förmåga.
Har ni frågor, ställ gärna dom.