Natten och nu

En intensiv och lång dag och vi somnar först närmare noll två, efter mer än en timme av välbehövlig fysisk närhet och ett samtal som är långsamt och flödande. Många pauser. Mjuka händer i ett mörkt rum.

Halv fyra tror jag att det är morgon, men det är bara stora barnet som kissat på sig. Händer så sällan numera men att joxa lakan och madrass i ett mörkt rum sitter i ryggmärgen.

Klockan noll sex femtiotre tassar lillungen upp. Vill ligga bredvid. Ger mig sin napp. Det ljust som dag ute, ytterligare en som andas sommar.

Noll sju fyrtio ligger jag i sängen igen. Båda barn tvättade och klädda och kammade och lämnade, en sådan exotisk tilldragelse som att äta frukost på dagis. Jag förstår inte allt som han hända på fyrtiofem minuter - potträning, tröjbyte, pussar och kramar och vart är bilnyckeln, diskussion om huvudbonader som landar i att min son lämnar hemmet med en regnhatt på huvudet.

Nu har jag en liten stund för min dagliga habilitering. Sen ska jag upp och iväg och jobba och köra bil och slänga återvinning och hämta ungar och mata rodda krama prata lägga. Men just precis nu är det helt tyst. En varm man ligger tätt intill och sover med mitt lår som snuttefilt. En katt ligger på honom och sover. Och jag andas. För jag för precis exakt det liv jag vill leva. Nu.

Första Gången eller Har jag sagt detta förr?

Så tjatigt, men hellre tjata om lyckligheter än älta problem. Detta som händer när jag läker och får perspektiv är svindlande på riktigt. Och när jag utbrister saker som 'Vi somnar ihop varje natt!' och möts av milda leenden för vi bor ju ihop. Det drabbar mig att det är nytt för mig. Det är första gången. 

Min allra första relation i tonåren varande iofs i ett par år men vi bodde sexton mil ifrån varandra större delen av tiden.

Min andra relation var kort men intensiv, vi satt ihop i ett halvår av passion.

Sen Mannen och fem år av mitt liv. Min första vuxna relation, ack så tongivande. Min förmåga att anpassa mig gjorde ju att jag gjorde mesta möjliga av det som fanns, men också att jag inte förrän nu verkligen inser hur konstigt många saker var.

Det är ju inte relevant att älta detaljer i det, men det är bakgrunden till mina utrop i glädje. Han tar på mig hela tiden! Han ger mig komplimanger varje dag! Han bekräftar alla mina känslor och möter mig! Han surfar inte på nätterna (eller annars heller)! Han är monogam! Vi somnar och vaknar ihop! Jag stör inte honom! Osv osv.

Helt normala saker som jag är lyrisk och nästan hög av. För det är första gången. Jag trodde att män och relationer som denna var en myt. Att älska honom är det bästa val jag gjort. Och det är inte undra på att jag så ofta känner mig som en oskuld med honom, en fumlig tonåring som inte kan tro sin stora tur. För jag var aldrig den tonåringen. Och även det får jag läka. Det är som första gången varje gång, allt vi gör.

Hjärtats vägar

Jag tittar på porr ibland. Jag vill tro att det är normaliserat, vem gör inte det? Vilket inte spelar någon roll. Vad jag mest försöker säga är att från mitt perspektiv behöver inte porrkonsumtion av något slag vara stigmatiserande. Däremot upplever jag att det ändå är ett virrvarr av positiv utforskande sexualitet och en destruktiv flykt. Jag tror det är problematiskt om man är i en relation och kunsumerar mer porr än vad man är fysisk med sin partner. Det kan också vara problematiskt om man håller det hemligt och skäms. Det kan också vara något som är härligt att ha för sig själv, eller tillsammans.

Eftersom jag är en periodare är det inte svårt att se skillnader i min relation då jag tittar på porr och då jag inte gör det. Kanske inbillar jag mig, men jag får för mig att vi får det lite lite sämre då porr finns med. Jag kan komma med en hög teorier om varför, energifrekvenser och ett förändrat sexuellt uttryck. Men så undrar jag om det inte så enkelt att Kärleken känner sig otillräcklig på något vis. Han vill inte dela det med mig, tittar inte själv men bedyrar att det är fritt fram för mig. Och jag väljer ju aldrig porr före honom, eller blir mindre benägen att vilja ha sex, snarare tvärtom. Men ändå. Ändå. Något är det, och även om det är subtilt så är jag inte nöjd med det. Alls.

Synd och skam och en jävla massa kärlek

Jag upptäcker att jag har en hel rad med bristningar längs baksidan av höften. De är inte nya, men nu när allt spänns ut så kommer allt fram i nytt ljus. Jag frågar Kärleken om han sett dem - vilket är en konstig fråga, inser jag nu, men jag hade nån slags idé om att han skulle ha sagt något. 'Nej' svarar han och jag står tyst och suckandes framför spegeln. Vrider och vänder. Ser min kropp återigen göra en resa som jag inte har så mycket makt över.

Jag tror att han har lärt sig av mig att inte bara släppa saker när man känner att det ligger mer bakom. Han börjar fråga mig saker. 'Är dom nya?' 'Hur känner jag inför att dom är där?'
Jag slingrar mig, blir obekväm. Vill gömma mig. Skäms.

'- Är det så att du blir orolig för att jag inte ska tända på dig mer? Att jag ska springa ut på stan och hitta mig någon annan? Att jag ska tycka att du är ful?'

Det är så jobbigt att höra det. Dels för att det är sant. Dels för att han får säga det, jag vågar inte. Dels för att jag känner mig banal och genomskinlig. Och dels för att jag faktiskt inte var helt medveten om att det var dom känslorna jag försökte gömma mig från. Jag kan stå och spegla mig allt jag vill i en skiva glas, det är ingenting mot att spegla sig i en annan människa. Det är befriande och förgörande på samma gång, för när det väl var ute i det fria kan jag prata om hur jag skäms över min rädsla. Skäms över att vara en medveten, stark kvinna och att jag ändå bär dessa rädslor. Jag bär dom utanpå mig. Och det handlar inte om hans kärlek eller bekräftelse. Men att vara i en nära, monogam relation är det mest utmanade jag vet. Med tillfälliga förbindelser, hur långvariga och innerliga de än må vara, så blir det inte samma sak. Man kan gömma sig. Polera och putsa och bara visa upp det man är stolt över. Visa svagheter och sprickor kontrollerat och successivt.

Så jag står där med min skam. Känner skuld inför alla kvinnor som jag känner att jag sviker genom att reducera mitt värde, min attraktionskraft, mig själv till några ränder på höfterna. Och jag bestämmer mig för att låta hans kärlek läka detta i mig. Inte för att det är bekräftelsen som på något magiskt sätt gör att min självbild förändras. Hans kärlek till hela mig gör det möjligt för mig att se mig själv från hans ögon. Jag kan få perspektiv. Framförallt så har vi skapat ett heligt rum där att får finnas. Jag kan lägga vad som helst på bordet och vi kan titta på det tillsammans, utan att döma, utan att värdera. Och min själ sjunger när jag ser att i detta rum så växer han. Han går ut i världen och möter människor med en helt ny ärlighet och öppenhet. Han blir mindre rädd. Jag blir å andra sidan mer rädd, men jag tror att det är för att jag nu tillåts vara det. Så jag litar på att det är övergående. Och jag övar på att släppa skam och skuld ut i det fria.