Men det som några gånger i mitt liv kommit sedan - jag gör mig inte där. Jag vill vidare och har svårt att njuta av det där som porträtteras som så åtråvärt. För ett halvår sedan började jag meningar med jag längtar till vi känner varandra så väl att eller sen, då kommer vi
och han log och svarade att nu håller vi oss i nuet. Så jag höll mig i nuet. Och njöt och gick sönder och läkte men med en oro. En rastlöshet.
Så en kväll, som smälter ihop av mängden likadana kvällar, när dagen gått som en dans och vi har parerat varandra och omfamnat och utmanat och låtit vara - då jag lutar mig mot honom och läser en bok och han lyssnar på något och min fot letar sig in under hans täcke och han lyfter på benet för att jag ska komma åt att lirka in den under honom. Då känner jag att vi känner varandra nu. Och det är ju detta jag är bra på. Det är detta jag längtat till. Den där tryggheten.
Då får han överraska mig varje dag. Då har jag ro att reda i allt jag möter i mig själv. Jag kan gå in i mig och stänga honom ute och vandra i min öken och när jag är färdig och vänder mig mot honom ser jag att han gjort samma vandring och han öppnar sin famn och tröstar mig och viskande berättar om allt han känner. Hur han längtat efter mig i hela sitt liv; men att detta att älska och bli älskad inte är så lätt som det låter.
Och morgon efter morgon och kväll efter kväll, där han jagar barn för att få på dom pyjamas när jag gör middag. Där han ligger i mitt knä och jag kliar honom på ryggen. Då han gör kaffe och väcker mig med mackor och vad jag råkar ha begär efter för tillfället. Då han är sur på morgonen och gör mig sur och jag klampar runt och muntrar om vad det här är för sätt att starta en dag och morgontrötta män är det värsta jag vet. Och storhandlingar och småhandlingar och lyx och bruna bönor och ibland ser han mig endast i mjukiskläder helt osminkad dagar i sträck. Jag vet att han älskar när jag fixar mig. Det är som ett hemligt vapen. En ordentlig eyeliner och han blir lycklig.
Det var detta jag längtade efter.
