Det djuriska

Tänk att jag helt glömt bort hur djurisk jag blir när jag är gravid. Eller så blir det faktiskt mer varje gång? Hur jag styrs av de mest primitiva krafter, revir och beskydd och flock och hot. Det gick upp för mig igår. Att detta oförsonliga i mig är någon slags överlevnadsinstinkt. Den insikten gör att jag mjuknar lite. Blir snällare mot mig. Blir snällare mot Kärleken. Och sakta tror jag att jag kapitulerar inför att jag faktiskt helst är i min grotta. Skyddad. Jag har festat i två år - och jag mår väldigt bra av dans och liv och rörelse. Men nu är en ny tid. Nu kanske jag mår bra av andra saker.

Liknelse för att balansera alla känslor i mig

Jag har en orkidé i mitt köksfönster. Den ser ganska spretig och intetsägande ut, bladen är långa och liksom knäcker sig och det finns lite döda gamla stänglar.

När jag köpte den så blommade den och knoppade länge, till slut ramlade den sista av.

Det gick en tid. Min roomie undrade om vi inte skulle slänga den, så krasslig som den såg ut. Men jag härdade ut, för jag har hört att orkidéer gör så. Och jag mindes blommorna.

Så en dag kom en stängel.

Och några knoppar.

Och till slut helt fantastiska lilaröda blommor med vitt leopardmönster.

Jag var så tacksam och triumferande över att jag haft tålamod och tillit. Nu när blommorna vissnat ner igen är jag inte lika ledsen, för jag vet att med kärlek kommer de igen.

Kan vi minska tidsintervallet på denna historia och överföra det på relationer? För jag skulle verkligen behöva minnas att vara för att det inte känns blomstrande och fantastiskt varje stund, eller ens varje dag; så betyder inte det att allt är dött. Det finns stänglar och knoppar och rötter som gror och allt bara vill leva.

Sitt lugnt i båten, mänska.

Jag vet inte vad som hände

Dagen börjar med en katastrof.

Det är inte riktigt sant. Min dag börjar som vanligt; strax innan ljusningen kommer små barn upptassande och klättrar upp i sängen till mig. Till oss. Det brukar ta ett par timmar för oss att vakna och vara redo för frukost. Först då väcker jag Kärleken, kaffet är klart och klockan strax innan nio.

Så fram till precis den stunden är allting precis som vanligt, kanske till och med extra bra. Tyvärr är hans reaktion på min väckning också helt som vanligt, ett grymtande jag måste vila en stund till.

Det är inte hans barn. Det är inte hans 'fel' att jag blir väckt i ottan hälften av alla dagar. Men vi talar ofta om solidaritet och jag tycker inte att det är solidariskt att sova två timmar längre än alla andra i ett hushåll man ingår i och sedan ändå ha mage att sura och be mer när man väl blir väckt. Det är inte okej. Jag har aldrig tyckt att det är okej.

Så jag säger det. Och han grymtar fram, fortfarande utan att öppna ögonen, då borde jag väl inte ens vara här och alla bägare rinner över. På en kvart packar han tre väskor och är ute genom dörren. Och jag gråter. Mumsan gråter. Jag kan inte alls läsa hans blick och han har inte sagt något från den stund han förstod att jag menade allvar med mina ord, gå!

Dagen förflyter på ett märkligt sätt. Jag diskar och tvättar och dammsuger och spelar spel med mina barn. Frukost mellanmål lunch dukas fram och tillbaka. Jag tänker inte. Jag känner mig ledsen och tung, men har inget begrepp om vad detta betyder. Betyder det något mer än att jag inte vill ha honom här på helgmornar när jag har barnen? Betyder det att han inte vill vara här alls? Betyder det att vi har gjort slut och att allt härifrån handlar om praktisk förflyttning av saker och kommunikation kring livet i min mage? Kan vi spela i samma band om så är fallet? Åkte han hem och blev full? Är han glad och lättad? Är jag lättad? Ångrar jag mig?

Vi har det ofantligt fint. Han bekräftar mig på helt fantastiska sätt. Jag känner ofta att vi är ett team när vardagssysslor och barn roddas. Hela tiden längtar jag efter de få men återkommande dagar då vi kan stanna i sängen hela dagen, det är som en varm oas av kärlek. Att spela musik med honom är det roligaste jag vet. Han lägger märke till ungefär varje detalj med mig och blir imponerad över en snygg eyeliner och hjälper mig välja kläder. Han bär när jag tycker det är tungt. När vi är med andra får jag inte titta för mycket på honom för då försvinner omvärlden. Han är tålmodig och står ut med allt konstigt jag gör, och belyser aldrig att jag kanske skulle göra samma sak för honom. Varje gång vi ligger med varandra känns det som första gången, på ett bra sätt.

Och jag kan se att det är inga stora saker som gör att det skär sig. Snarare tvärtom, skitsaker. Ändå känns det så viktigt och relevant. I stunden känns det verkligen som något att gå skilda vägar för.

Efteråt...är jag mest förvirrad.

Så nu sitter jag här och kan fortfarande inte andas ordentligt. Barnen leker och är ljuvligt överens. Katterna sover. Golvet är rent. Sängen är bäddad. Tvättmaskinen brummar. Och jag undrar om det är värt det. Allt är precis som jag vill ha det. Men han är inte här. Och jag försöker vänja mig.

Tidsuppfattning känns ju ändå väldigt överskattat

Den där stressen som låg över mig som en blöt filt i höstas, den dunstade bort under jullovet. Nu är vissa dagar lite tunga men en enorm skillnad ändå. Visst tappar jag dagar och timmar ibland, glömmer mer än vanligt men jag känner att jag har kontroll över tillvaron. Att jag bestämmer helt själv och ingen annan har med vad jag gör att göra.

Illusion, såklart. Men det hjälper.

Det snöar ute. Om en timme ska vi vara på rep med bandet. Jag och lillebror vilar fortfarande middag. Det ska tas på kläder. Ges mellanmål. Packas bil. Handla. Åka. Kommer inte vara i tid - men jag vägrar stressa upp mig.

Utan skam i kroppen

Nakensovandet har så många fördelar. Som att ett förspel kan börja under täcket, med barnet nyvaket på andra sidan. Så kan det hända att man sätter på en film i vardagsrummet och mutar med kex och juice och därigenom får tio ostörda minuter - vem har sagt att man inte kan ha morgonsex när man har barn?

Små lyckor

Jag har fått en litet deltidsjobb under några månader och det är en välsignelse. Fyra dagar i veckan klär jag av mig alla kläder och sitter på ett podium i ett upplyst rum - att vara modell på konstskola.

Idag märkte jag en oväntat bonus med att jag i fyra dagar ställt klockan tidigt och gått upp; när jag blev väckt av barnen idag gjorde jag samma sak. Att vakna tidigt är en sak, att inte hålla sig kvar i sömnen (som att den där timmens halvsömn spelar någon roll) är en annan.

Så jag vaknade med Kärleken tätt intill och trodde först att jag vaknat av honom...innan tassande steg hördes.

Och innan jag visste ordet av låg mina barn mellan oss och tittar på film. Jag höll om dem och tänkte på fröet i magen och att vi faktiskt nästan är fem personer i sängen den här morgonen.

Kärlek i januari

Nätterna vi sover ifrån varandra blir färre och färre. När det händer sover jag nästan ihoprullad högt upp i hörnet - sover gott men känner mig lite förvirrad när jag vaknar.

Att ha honom bredvid mig i sängen är en glädje och trygghet. Vi är sällan tysta en längre stund, oavsett om vi pysslar med olika saker eller tittar på något avsnitt. Men framför allt rör vi alltid vid varandra, även i sömnen. Inatt vaknade jag av att han kilade in handen mellan min mage och mitt lår och liksom tryckte in ansiktet mot min hals.

Häromdagen träffade jag en god vän och jag försökte hitta ord för hur jag har det. Hur vi har det. Till slut klämmer jag fram han är så snäll mot mig och hon ler och tittar på mig. Säger, som en blandning av en fråga och ett påstående och du låter honom vara det?

Sanningen i detta drabbade mig hårt. För jag får inte panik och klaustrofobi när vi somnar och sover ihop slingrade. När han ställer sig bakom mig och kysser mig i nacken när jag lagar mat. När jag återvänder till sängen en tidig vardagsmorgon efter att ha satt på kaffet och han drar ner mig i sängen och säger jag vill ha dig innan du klär på dig.

Jag kollapsar i lyckan över att inte behöva be om kärlek. Jag behöver inte begränsa min egen. Vi bråkar mindre och mindre, väntat nog i takt med att jag känner mig tryggare och tryggare. Och hjärtat som inte vet vart det ska ta vägen när han tar med min son in i sovrummet och sköter nattningen (galant!). Och när jag snyftande frustrerat ger uttryck för att min förändrade kropp gör att jag inte får orgasm lika lätt; och jag minns inte ens vad han sa exakt, mer än att det var helt rätt.

Januari i Skåne är en tung grå filt. Jag är glad för det. Mörkret gör det så legitimt att tillbringa mycket tid i vår bubbla, med varandra, under täcket. Jobb och skola och möten är en transportsträcka dit. Tillbaka hem. Och hans händer som håller om mig utan att hålla fast mig.