Detta börjar bli löjligt. Jag skulle vilja säga att jag aldrig varit såhär gravid, men det kommer vara sant först om två dagar. Med M hade ju förlossningen dock satt igång vid det här laget, även om det skulle ta två dygn.
Konstigt nog känns det mer overkligt för var dag som går att det kan komma en bebis när som helst. För varje dag som går utan minsta värk känns det som jag kan, och kommer, vara gravid för alltid.
Idag ska jag till barnmorskan och tillsammans ska vi försöka förmå ("konsultera") förlossningsjouren att sätta igång mig nu och inte vänta en vecka till. Då kanske det blir en majunge ändå.
Flera gånger de senaste veckorna har jag fått (och ställt mig) frågan hur jag orkar. Orkar jag? Varför stannar jag? Står jag ut med mer? Klarar jag detta?
Jag har inte hela svaret, men idag slog det mig att en del av orsaken till att jag orkar kämpa är att jag har något att återvända till. Ungefär fyrtio mil bort finns ett helt samhälle där jag på något sätt fortfarande är en del av. Mina föräldrars församling där det finns många många som genuint bryr sig om mig. Folk som uppriktigt frågar, stöttar och kramar när jag hälsar på. Människor som inte alls eller väldigt lite förstår mig och min tro och mina val men som ändå finns där.
Lägg till en hel hög släkt, ingift och blodsbunden, vänner och bekanta som på alla sätt visat att de finns för mig
- då är det inte svårt att vara stark. Det är inte svårt att orka lite till. Det är inte farligt att bli sårad, knäckt och bedragen. För jag har något att gå tillbaka till. Jag har ett sammanhang. När jag än behöver.
Trots att jag är en sådan känslomänniska så har jag en väldigt rationell sida (Jungfru i månen, hejhej!) när det kommer till relationer och djupare känslor. Det innebär i praktiken att jag kan bli uppfylld av en känsla men ganska snart landa och kunna återgå till att tänka ut vilket som bör vara mitt nästa steg.
Så ja, självklart drömmer jag om att göra all kinds av dumma saker när jag är ledsen eller arg. För det mesta stannar det vid en tanke. Ibland kastar jag saker, om jag blir tillräckligt frustrerad. Ibland häller jag soppa på folk som jag tycker har öronen fulla av vax.
Men så lugnar jag mig. Och hur mycket jag än kan vilja i just den här situationen jag befinner mig nu, vara någon slags hämndens ängel så måste jag lita på att det inte behövs. Karma. Jag måste tro att övriga inblandade kommer få vad de förtjänar. För det är inte meningen att man medvetet gör någon annan illa och sedan får må bra i all evighet. Som exempel har jag valt att inte gå ut med vem hon är, trots att vänner har frågat. Stundtals har jag varit svindlande nära att lägga ut den där äckliga bilden jag hittade på henne (kanske skriva ut den och hänga upp den vid affären) men hindrat mig. För det är inte den människan jag vill vara. Jag har levt i fem år i en relation med en aktiv missbrukare utan att själv en enda gång ljugit, bedragit eller spelat spel. Jag tänker inte börja nu.
Och ja, jag vet att jag inte ens är framme vid beräknat datum men jag är så fruktansvärt otålig. Dock har inte handy man-killarna kommit och satt krokar i taket till vaggan än. Och jag har inte köpt någon bra mjuk babyfilt. Eller bindor. Så det finns ju saker att fixa. Men jag längtar efter min bebis!
På inrådan av vänner sträckkollar jag nu på En Unge i Minuten för att se om min kropp kan bli lite inspirerad. För jösses vad jag verkligen vill föda barn nu.
Det är få tillstånd jag befunnit mig i där jag känner mig lika djurisk som jag gör nu. Allt handlar om överlevnad, skydd och trygghet. Jag klarar inte ens av att tänka på en större bild, lyfta och hitta perspektiv. Jag är alltigenom jord.
Med det försöker jag också gå in i att vara ett djur. Vad är mina instinkter? Och just nu vill jag mest sova, så då gör jag det. Sen vill jag möblera om, städa och plocka. Detta fattar jag själv vore mycket dumt att göra själv så jag hoppas att få hjälp med det i helgen.
Sist vill jag laga enorma mängder mat och fylla frysen med färdiga portioner - och det projektet tänkte jag inleda idag med lasagne.
(fast vad jag vill mest av allt är att ta mina ungar och krypa längst in i en grotta och gömma oss tills kusten är klar)
Åh, lättnaden när bebisen vid dagens ultraljud har vänt på sig. Själv! Och nu håller jag alla tummar att han vill ligga så tills han kommer ut. Vilket blir snart hoppas jag.
Jag tror att en av anledningarna till att vändningen igår inte gick alls var att jag inte alls kunde acceptera att det var sant. Allt jag tänkte var att "jag vill inte vara här" och den inställningen hjälper en inte att andas igenom processen direkt. Själva nyckeln i närvaro ligger ju i att verkligen kunna omfamna och acceptera nuet såsom det ser ut just nu.
Och i mitt nu finns det (kanske för första gången?) i princip inget som jag vill/kan/orkar acceptera.
Fel hus, och jag drömmer om det rätta varje natt. En relation vars överlevnad är högst questionable. Ett svek och känsla av övergivenhet som jag inte ens vågar tänka på fullt ut för då dör jag. Och slutligen då ett barn som ska födas och som dessutom ligger fel.
Jag vet precis vad jag vill ha, men förstår inte hur något av detta ska ta mig dit. För jag kan inte acceptera att det verkligen är över - en hel framtid som bara försvann.
Jo, så igår kväll åkte jag in till förlossningen för att kolla att allt var väl med den lille som inte rört på sig så mycket de sista dagarna.
Chocken! när det framkommer att han efter att ha legat huvud ner i minst femton veckor nu ligger huvud upp. Förstår inte när han vänt sig, jag har inte märkt något alls.
Så idag hade vi tid för vändning. Obehaget! Var så himla spänd och rädd och nervös, det hjälpte inte direkt. Efter några försök gav doktorn upp med orden "vill inte tortera mig". Och nu, från ingenstans blev risken för kejsarsnitt betydligt större, även om jag väljer att föda vaginalt. Och även om jag väljer det måste en bäckenröntgen avgöra om det är möjligt.
