Jag tror att en av anledningarna till att vändningen igår inte gick alls var att jag inte alls kunde acceptera att det var sant. Allt jag tänkte var att "jag vill inte vara här" och den inställningen hjälper en inte att andas igenom processen direkt. Själva nyckeln i närvaro ligger ju i att verkligen kunna omfamna och acceptera nuet såsom det ser ut just nu.
Och i mitt nu finns det (kanske för första gången?) i princip inget som jag vill/kan/orkar acceptera.
Fel hus, och jag drömmer om det rätta varje natt. En relation vars överlevnad är högst questionable. Ett svek och känsla av övergivenhet som jag inte ens vågar tänka på fullt ut för då dör jag. Och slutligen då ett barn som ska födas och som dessutom ligger fel.
Jag vet precis vad jag vill ha, men förstår inte hur något av detta ska ta mig dit. För jag kan inte acceptera att det verkligen är över - en hel framtid som bara försvann.
Jag har visserligen inget barn i magen men i övrigt är jag precis där du är, jag försöker omfamna livet såsom det är just nu och ändå vill jag bar fly min kropp och tillvaro. Inget gott strömmar ur det.
SvaraRaderaI mina drömmar är jag i ett djupt, omfamnande mörker med mjuka vågrörelser - precis innan det att jag tre veckor försent drogs ut med sugklocka, skrikandes till en värld som jag fortfarande inte kan låta mig omfamnas av. Varmaste kramar till dig, K