Mer om min värld

http://molnskadarsallskapet.blogspot.se

Den kärleken

Det där men att jag kan vara kärv och stressad och lättstött och min familj ändå älskar mig. Att vi snart snart snart alla är samlade under samma tak. Och den där känslan av att ha valt varandra.

Vem sa att kärleken var monogam?

En god mor

Laddar datorn nu på kvällen så den är redo när ungen vill krypa upp i sängen i morgon bitti, se på Pingu och äta frukt. Kanske den mysigaste stunden på hela dagen, när alla vaknar och bara landar.

Pengar, paket och principer

Mannen har varit arbetslös sen i juli och vi har sedan dess levt på min inkomst vilken är 8000 kronor i månaden. Hyran är 6700, såatteh, man behöver ju inte vara mattesnille för att se att det inte går ihop.

Men, de första månaderna hade vi medboende och således lite stöd därifrån. Relativt fulla krediter att ta av. Alltså, det har ju inte varit fett, men det har gått, trots bröllop och allt.

Nu är det slut i alla buffertar och om inte Mannens a-kassa går igenom nu har jag inte en susning hur det kommer lösa sig. Det enda jag har är en stark övertygelse att det ordnar sig, allt jag behöver göra är mitt bästa. Ragga så mycket jobb jag kan osv. Och det är lite bisarrt hur en litet jobb för mig för ett år sedan blev mina fickpengar nu är en hel veckas mat eller inte.

Jag fattar inte riktigt pengar - men hur det än är så vägrar jag bli rädd för dom eller rädd om dom. Jag är generös med det jag kan och tar betalt för det jag gör. Mer än så vet jag inte. Pengar är jord och blir så lätt tung sten.

Men trots detta kommer jag inte köpa en enda julklapp i år. Jag vill mycket hellre kunna köpa pellets så vi inte fryser ihjäl.

Slut på peppigt inlägg. (jag är alltså inte ledsen eller bedrövad, mest förundrad och lite lite orolig.)

Så mycket känslor, så få ord

Har fått lära mig att det är en viktig del att försöka sätta ord på sina upplevelser under meditation och liknande. Viktigt, men så svårt.

Försöker därför sätta ord på dit jag försvinner allt oftare där jag bara - är över allt. Detachment. Och Mannen frågar mig om jag inte såsom han finner den här frekvenshöjningen lite jobbig? Nej, svarar jag. Det enda jag märker är att allt jag tänker manifesteras snabbare och snabbare, lättare och lättare. Poff, så är jag där. Jag tvivlar aldrig. Kan inte minnas att jag någonsin tvivlat på vem jag är och vad jag är ämnad till. Jag velar aldrig, för jag har aldrig sett poängen. Ändrar mig - ja, är osäker nej.

Och det finns fortfarande saker jag inte riktigt klickar med efter barnafödandet började - min kropp är mig helt främmande och ofta väldigt långt borta och samtidigt så mycket jord. Och det enda jag vet är att jag kämpar inte för det. Relationen med min kropp är ingen kamp, det är ett flöde. Cykler. Just nu är det såhär. När det är tid kommer det vara annorlunda.

Och i den inställningen finns min kärna. Tilliten. Enkelheten. Tveklösheten. Kärleken. Allt Är Precis Som Det Ska. Inget annat spelar någon roll.

Vinter!

Njutning

Vet ni hur skönt det är att vakna vid åtta och märka att det har snöat ännu mer under natten? Vet ni hur skönt det är att bädda ner feberbarnet mellan sig, slå på pingu och bara vila? Vet ni hur skönt det är att inte ha en enda tid att passa och således inte behöver bry sig om väglag och skrapa rutor?

Mycket skönt. Särskilt när plogbilen inte kör förbi förrens efter tio.

Rent teoretiskt skulle vi kunna bli insnöade nu. Men det gör faktiskt ingenting. Skönt!

Svackan som nog allra mest är i huvudet

Det händer mig hela tiden nu för tiden, att jag har en bild i mitt huvud vad vi ska göra, hur jag ska vara. Och alltid, ett par timmar efter uppgång nockar illamåendet mig och alla dagens planer suddas ut.

Jag är så trött på att inte orka. Jag är trött på att ha en värld i mitt huvud och en i min kropp. Så jag hamstrar energi från de tillfällen då jag känner mig synkad.

Som när jag sitter med armen runt min unge och hennes hår är alldeles sömnrufsigt, vi tittar på julkalendern, hon äter frukt och säger med låg röst "mamma kom!" och jag drar henne ännu närmare och pussar på henne så mycket jag kan. Jag är här, säger jag, jag är här!

Eller när jag faktiskt lyckas få inspiration till middagsmaten, skaffa ingredienser och laga den med fantastiskt resultat på bara ett par dagar.

Och när jag trotsar illamåendet och ger mig ut för att jag faktiskt måste prata med älvorna.

Då. På det överlever jag.