Jag kan inte minnas att tiden kändes så märklig innan vi fick barn. Då gick den mest i ett svajande svisch och vad gjorde jag egentligen om dagarna? och inget särskilt kändes varken bråttom eller långsamt.
Nu är varje ögonblick märkligt intensivt. Varje dag av graviditeten var en enda lång väntan - jag tror aldrig att man väntar så som när man väntar sitt första barn - och det kändes olidligt långsamt. Sedan. Ett barn. Som under ett ynka år gör sådana stormsteg i utveckling att varje vecka är som en helt ny tid. En helt ny era. Och helt plötsligt går det för fort och vi säger saker som
minns du när hon inte kunde gå?
fast det bara var tre-fyra månader sedan. Den här veckan upptäcker hon att hon kan stampa i golvet samt snurra runt om hon trampar på stället. Ibland står vi och snurrar alla tre, det tycker hon är fasligt roligt. Och jag tänker
kommer jag minnas det här?
för jösses, detta intensiva nu, jag kan inte riktigt greppa det. Kommer det vara såhär resten av livet nu? Att jag häpnar och hissnar och blir lite yr för varje steg hon tar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar