D-day

Imorgon, den första november, har barnmorskorna räknat ut att jag ska föda.
Vi tror att det snarare bli den tredje.
I vilket fall som helst betyder det att det kan sätta igång när som helst. Det är märkligt att något som varit en väntan så länge nu kan inträffa anytime. Nu går jag runt och är beredd hela tiden, försöker tolka min kropp. Det händer absolut saker i den.

Snart har vi vår bebis! Vårt fina lilla Liv. *lyckoskutt*

När det som inte får hända ändå händer

Nån timme efter Mannen åkt ringer han till mig.

Jag: Vad är det du har glömt?
Mannen: Jag har kvaddat bilen.
Jag: *stammar osammanhängande*
Mannen: Kan du leta upp nummret till försäkringsbolaget?

Och långsamt börjar det gå upp för mig att jag faktiskt hört rätt. Det är på riktigt. Fast än det känns som att det inte alls är sant. Hur kan det vara sant? Man hör ju hur skrattretande det låter. Det mest skrattretande är att vi har inga pengar. Alls. För varje månad det här året har vi bara gått mer och mer back - men fortfarande under kontroll liksom.
Trots att vi i våras reparerade den nu kvaddade bilen för att överhuvudtaget få den igenom besiktningen.
Trots att vi bestämde oss för att hyra ett hus som vi kanske egentligen inte har råd med alla omkostnader till.
Detta trots att vi inte fick sålt lägenheten förrens i september och alltså låg med dubbla hyror i några månader.
Trots att Mannen inte hade någon inkomst alls förrens nu, i oktober.

Och det var ju nu i oktober det skulle vända! Äntligen skulle vi vara i balans, vi skulle få njuta av att inte gå minus. Allt slit hela hösten skulle äntligen ge något. Lite stabilitet. Plus minus noll. Och efter det låg fantastiska planer om att faktiskt gå plus. Kunna spara, lägga upp en buffert.

Borta!

Så nu sitter jag här och andas mig ur en panikattack.
Är det säkert att det här är på riktigt?

(Han körde in i en annan bil. Den andra bilen tvärnitade tydligen för en katt på vägen. Ingen blev skadad. Förutom vi då, ekonomiskt.)

Det kan låta som att jag tycker synd om mig själv...

...men det gör jag inte. Jag tycker faktiskt att det är skönt att skicka iväg Mannen på fest så att han får dansa av sig och komma hem med ny, fräsch energi. Det är skönt att veta att jag har sängen helt för mig själv (kanske sista gången på väldigt lång tid?) och att jag kan läsa mina dåliga deckare, äta favoritchips och helt i lugn och ro springa och kissa tre gånger i timmen.

Häromdagen fick jag ju faktiskt för mig att jag skulle följa med på festen, för jag insåg hur mycket jag längtar efter musiken och att dansa. Särskilt morgonproggen lockar mig. När jag berättade att jag tänkte följa med så skrattade mannen i tio minuter innan han gav mig säkert tio väldigt bra anledningar till att en höggravid kvinna inte bör gå på rejvfest.

Så då gick jag tillbaka till att tycka att det är skönt att vara hemma.

Kärleksspråk

I våras hoastade vi en Romantisk Tantra-weekend ute på gården och en av föredragen handlade om det här med kärleksspråk. Det är oftast något som vi får av våra föräldrar; deras sätt att visa kärlek, blir vårt sätt att göra det. Det finns fem kärleksspråk, kopplade till de fem första chakrorna;

*Gåvor
*Tjänster
*Uppmuntran
*Fysisk kontakt
*Uppmärksamhet, tid

En viktig nyckel i relationer med andra människor är alltså att komma underfund med deras kärleksspråk, och sitt eget. Vilket sätt visar jag att jag tycker om någon på? Hur visar min partner/mina vänner/min familj att de tycker om mig?

Mannens huvudsakliga kärleksspråk är genom presenter och andra matriella saker. Utöver det är det uppmuntran.
Mina huvudsakliga kärleksspråk är uppmärksamhet och fyskisk kontakt.

Och det är så fint, för även om gåvor inte är mitt primära kärleksspråk så förstår jag att det är hans. Och ända sedan jag blev gravid har han köpt en present till mig varje månad - en mammapresent. Redan igår fick jag presenten för november, (han kunde inte hålla sig) en fantastisk handbok i Yogans anatomi. Fina böcker blir jag alltid glad över.

Plats på internet (plats i internet?)

Jag tänkte att efter flytten skulle jag inte skriva mer. Bloggen skulle vara ett kortvarigt experiment, och sen skulle jag ändå inte hinna/ha lust. En aspekt var att jag trodde att vi skulle vara internet-lösa. Men faktum är att vi har fått det mobila bredbandet att fungera här mitt i obygden, till och med i sängen (vilket är lustigt, för telefonerna fungerar bara på en enda fläck i tvättstugan, annars är man hänvisad utomhus).

Och lusten att skriva finns ju. Dokumentera.
Dessutom så läser jag ju så sjukt många bloggar, och det är svårt att göra det och inte vilja vara en del av det. Bloggvärlden. Fantastiskt.

Så nu tänker jag mig att jag är tillbaka igen. På något vis.