...och hur mår jag?

Med risk för att upprepa mig; jag vet inte.
Den första veckan av iskyla har ersatts av någon slags vardagsillusion. Vi vet båda att det inte är över, men det är som att vi behöver ladda oss själva med det som är bra innan vi tar itu med det. Jag behöver känna att jag vet varför jag stannar innan jag tar itu med allt det där jobbiga, all ilska och ledsamhet och svartsjuka och jag vet inte vad alla känslor heter.

Det är så långt från över. Jag har inte förlåtit något än, och han vet det. Och det är nog mitt första mål, att förlåta. Kan jag göra det borde resten vara ganska lätt sen. Nej, förresten. Tilliten också. Den obefintliga. Och kärleken, den väldigt befintliga. Den är inte så lätt den heller.

I have to admit it's getting better

Jag kanske behöver förtydliga. Förklara bättre. För det handlar inte om otrohet i konventionell bemärkelse. Det handlar om något annat. Vad detta något annat är vet jag inte, och det är en stor del av problemet.
Det jag vet är
a) vi har inte ett traditionellt monogamt förhållande
b) vi vill inte ha ett traditionellt monogamt förhållande.

Sen har resten varit väldigt luddigt och fumlande, för hur gör man egentligen? Vi trevar oss fram och har tyvärr lyckats såra varandra längs vägen. Jag vet inte längre om det är värt att gräva i det som har hänt, alla turer fram och tillbaka, för jag tror inte vi kommer någonstans. Fokus måste ligga på nu.
Vad gör vi nu?

Vad gör jag nu?

Men det blir bättre, hela tiden blir det lite bättre. Vi pratar och prövar och mediterar och övar och sakta...blir det lite bättre.

Och så rasar allt

Vi kom ut hit på landet, ett steg närmare vår stora dröm. Huset är perfekt, något för stort, men hellre det liksom. Allt kom på plats i rasande fart. Grisen verkade inte ha några problem med att komma till rätta. Bebisen växer och sparkar och jag blir tjockare för varje dag.

...och ändå räcker inte detta. Jag är fortfarande alltför ledsen, alltför chockad, allför förbannad för att egentligen kunna formulera det i ord. Men känslan av att ge allt och ändå inte vara tillräcklig äter mig. Och det spelar ingen roll att han masserar mina ben med tigerbalsam när jag har kramp, för nästa gång jag tittar på hans händer blir jag äcklad. Jag vill inte att han ska ta i mig för jag blir spyfärdig. Blotta tanken på vart han har varit med sin kropp och sitt sinne får mig att vilja skrika högt. Vilket jag ju också gör. Jag skriker och kastar porslin och slår honom. Vilket alltid resulterar i att han slår tillbaka, och jag måste ge honom att han slåss mycket bättre än mig. Jag slåss som en tjej. Kraftlöst. Han slåss som en man.

Det fysiska är inte det värsta. Jag har ju vetat från första början att det inte är mina fysiska attribut som fick honom att fasta för mig, jag vet att vår koppling går djupare än så. Jag har vetat hela tiden att det han tänder på är min raka motsats; han gillar små tjejer. Jag är ganska kort, men absolut inte liten någonstans. Men jag är vacker, jag är propotionelig och välformad och har utstrålning, det vet jag. I mina dagar har jag faktiskt raggat upp och blivit uppraggad tillräckligt mycekt för att veta det. Nej, den fysiska attraktionen och det rent sexuella har jag liksom...accepterat. Det är det andra. Att gång på gång läsa mejl och sms där det står saker som 'älskling', 'jag saknar dig', och 'jag längtar efter dig'.

Sen säger han att det bara är fantasier.
Jag tycker inte att man kallar en fantasi för älskling och frågar när man kan ses nästa gång.
Sen blir han arg för att jag snokar. (Och jag har slutat skämmas över det för länge sen).
Sen blir han ledsen, liknar det vid ett missbruk och säger att han nog vill bli påkommen.

Så min man går runt och ägnar större delen av sin tid och energi på att fantisera om andra. Han längtar efter att få träffa dom. Och efter vad han säger har det faktiskt bara hänt en gång att han faktiskt har träffat någon, men jag har slutat tro på vad han säger.

Och nu vet jag inte mer.
Jag kan inte riktigt tänka.
Min vanliga devis när det är tungt är 'en dag i taget'.
Nu är det snarare ett andetag i taget som gäller.