Den där overklighetskänslan som tog tag i mig i slutet av juli håller i sig. Vardagen är så påtagligt verklig och så många guldkorn och ljusglimtar i det ångestgrå och trötthetsmatta. Det är fint. Och det är distraherande då jag inte kan få försvinna iväg särskilt länge. Jag tror nämligen att det alltid varit så jag hanterat min inre tyngd, sovit bort den. Sträckkollat något, arton timmar per dygn. Försvunnit, tillräckligt länge för att hitta tillbaka. Nu krävs min närvaro och vad mera är, att vara med honom trumfar nästan alltid att försvinna.
