Ge tillbaka min hjärna!

De säger att eftervärkarna blir värre efter varje förlossning.

Börjar också ana att hormonstormarna blir större varje graviditet. Är nio veckor in och redan trött på surhet och trötthet och glömska och ilska och glädjetårar och sentimentalitet och herregud. I alla appar står det att hormonbelastningen kommer minska snart och jag hoppas att det stämmer.

Är dessutom övertygad att jag känner bebisen växa och röra sig. Jojo.

Om gräl

Vi bråkar. Inte varje dag, men ofta. Och jag skriker och får vass blick och stampar i golvet och vet att jag formulerar argument i rasande fart på stående fot, argument som inte går att slå hål på.

Och jag andas knappt och hjärnan rusar och jag blir mer upprörd över vad jag tror att detta har för möjlig påverkan på en potentiell framtid (herregud) att jag inte är här och nu.

När jag fått slut på ilska så kramas vi. Sätter oss. Ser varandra i ögonen.

Och pratar. På riktigt. Och jag skäms och säger förlåt och han säger förlåt och även om jag inte gillar gräl, jag tycker vi bråkar för ofta; det känns bra. En snabb urblåsning och så kan vi berätta vad vi lärt oss. Vad vi vill jobba med. Lägga ribban på en rimlig nivå.

Och inget är mjukare än mitt hjärta när han håller mig och säger på olika sätt med olika ord;

jag älskar dig, hela dig, alltid.

Andningen

Det är liksom inte officiellt än.

Och det finns väl ännu någon slags variant av framtid då vi väljer att inte behålla barnet.

Men.

När jag tänker på det så pirrar det i hela min kropp

det suger till i magen och jag blir yr.

Ett okontrollerat fniss.

Just nu vilar varje dag på en guldvåg och allt som sägs och allt som känns lägger en grund till något som ska vara länge.

Jag är hårdare än jag någonsin varit för jag vet precis vart mina gränser går. Och jag ställer krav. Hejar på och beundrar och dyrkar och samtidigt har jag noll tolerans mot bullshit. Och detta fantastiska; jag kan skälla på honom och vara rasande arg och efteråt säger han bara

Kom

Låt mig hålla om dig

Och jag kan inte tacka nog för hans stora hjärta. Att han tröstar mig när jag är arg på honom. Så ilskan rinner bort. Murar rasar och vi ligger hjärta mot hjärta och möts. Så jag kan tvivla och vara arg och hysteriskt lycklig och orolig och tvär och sur och lekfull och sensuell och mjuk och mild och han är där. 

Genomskärning

Jag ligger i mörkret i sovrummet med min son och väntar på att han ska somna. Samtidigt via text instruerar jag Kärleken hur han navigerar i mitt kök.

När jag kommer ut är maten nästan klar. Jag tar en liten mun kall öl.

Vi äter middag med levande ljus på bordet och övar engelska ord med Mumsan.

Barnen sover. Vi ligger i sängen och diskuterar arrangemang på låtar.

Tittar på Solsidan.

Han masserar min rygg.

Vi delar på den sista chokladen.

Djupt inne i min kropp finns en liten grodd vi skapat tillsammans.