Ålderskris

Om det var något jag trodde om mig så var det att jag aldrig skulle få någon slags ålderspanik. När jag var tolv trodde folk jag var sexton, jag kan fortfarande åka på barnbiljett, när jag är med Mannen tror omgivningen att vi är jämnåriga trots fjorton års skillnad. Så det har aldrig spelat någon roll. Spelar fortfarande ingen roll

men

hur blev jag tjugofem? Inte för att det är gammalt utan mer att de senaste fem åren försvann i en blinkning. Och redan nu inser jag att de åren som varit är de jag ska minnas i hela mitt liv. Precis som de var. Och att jag snart inte ens enligt sj är ungdom längre.

Fast nyss var det en farbror som trodde jag var nitton, trots min nya fina hatt, så det finns hopp om det.

Överraskar mig själv hela tiden

Är en person som grillar i oktober. Är en person som helst av allt tänder levande ljus när det blir mörkt, elektriskt stör mig (det skyller jag på tripparna). Är en person som är så hönsig kring mina barn att jag häpnar. Klarar bebisen verkligen en natt utan mig? Hos sin pappa!? Herregud. Nu får jag ge mig.

Också förvånas jag över att det lilla ludret helt plötsligt befinner sig i min tankeperiferi igen. Och stör ihjäl mig. Kan hon inte bara försvinna från jordens yta? (Där har jag vett att skämmas lite). Jag förstår inte varför alla verkar tycka så synd om henne? Och försvara henne? Så vill jag lite sjunka genom marken när jag får reda på att hon har pratat om allt med alla, och folk pratar ju och...alla visste tydligen, utom jag. Känns ytterst märkligt att all personal på byns krog (där hon jobbat) vet precis allt.

Ja jösses. Återigen är jag glad att jag inte har något att dölja. Samt att jag starkt överväger att degradera mina relationer till hennes vänner till enbart bekanta. För jag orkar inte veta att folk inte bjuder in oss till samma grejor, höra andra ge mig hennes story, eller ens hennes namn. Jag behöver inte sånt som gör mig illamående och får mig att tappa fokus på det som är viktigt. 

Att andas.

Lyfta hakan. Noggrant välja vad jag vill ha. Vem. Vad jag vill göra. Och att jag vill aldrig aldrig förknippas med någon som henne. 

I mål

Lillebror sover i spjälsäng i barnens rum ca 19-07 utan uppvak - check!

Jag går promenader utan att få ont - check!

Efter borstande, klippande, kammande, inpackande, börjar jag få fason på mitt hår - check!

Har flera trevliga planer framöver, bara för mig - check!

Umgås med minst en annan person än barnen varje vecka - check!

Jag tycker att det går bra det här!

Gränser

Den här såpan som är mitt liv. Har inte skrivit så mycket om det på ett tag. Inte för att det inte "händer" något, utan för att det som händer går för mig bortom skrift. Med tanke på mitt minne borde jag säkert skriva ned mer, men. Det får inte plats.

Jag har sagt så länge att jag behöver gränser. Känner mig som ett barn som ska färglägga innanför linjerna, och färgen hamnar överallt. Jag önskar så mycket att det var vettigt att göra en tydlig gräns i min och Mannrns relation. En punkt. Ett slut. Och jag tänker i mitt huvud att det är så och sen...pratar jag som att det är meningen att vi ska lösa våra knutar och leva tillsammans. Som att vi fortfarande älskar varandra. 

Jag är så gränslös och så stolt över det många gånger.

Åh. Nä. Kan inte reda i allt som bubblar nu. Jag skulle behöva en kväll eller två, utan barn och bara få vräka ur mig allt som finns inom mig. Tal, text, bild, dans, sång. Tack.

Tråkigt om vikt - mest för mitt eget minne

Sedan sjätte juni har jag tappat elva kilo. Tre av dem har försvunnit de tre senaste veckorna.

Så nu har jag typ lika mycket kvar innan jag är tillbaka där jag var förra sommaren. Och sen tjugofem till innan Mumsan.

Och alltså, går det i samma takt som de senaste veckorna så kan jag alltså nå min bästa vikt till nästa höst. 

Fast ärligt talat hoppas jag mest på att hinna smalna tillräckligt för att få igen min vinterjacka när det blir kallt.

Vill aldrig glömma denna dröm

Jag har "vunnit" att Jesper Rönndal ska fira min födelsedag. Så sammanhanget är att vi är någonstans och förbereder en stor fest...

...och så ska jag duscha. Det får jag göra i ett badkar med duschdraperi. Och på Andra sidan står Jesper och berättar saker för mig (i bar överkropp). Jag tvålar in mig. Han pratar. Vi lutar oss mot varandra, rygg mot rygg, genom det tunna blöta tyget. Till slut kan jag inte hålla mig, drar undan draperiet och möter hans blick. Han hoppas in i de varma strålarna med mig, vi slingrar oss om varandra och han tvättar mitt hår.

Alltså, jag har ju aldrig träffat Jesper. Är hans största fan, men...en sån här dröm? Vart kom det ifrån? Dock är min spontana känsla såhär; det är en sådan partner jag vill ha. En som berättar historier för mig. En som hyllar mig och min kropp och inte kan hålla sig ifrån mig. En som tvättar mitt hår med samma passion.

Tack Jesper, för en fantastisk natt.

Kom precis på en sak!

Nackdel med att först bo fyra våningar upp i Malmö och sedan mitt ute på landet - vanan att gå runt naken i tid och otid.

Inte lika lämpligt när man bor på markplan mitt i en liten by. Kanske.

Mvh

Skäms inte för sig

Runt runt runt

Så kom den där stunden, ett par dagar innan flytten då jag insåg med glasklar skärpa; det här är inte bara en dålig dag.

Det är inte bara idag jag har tålamod kort som en tändsticka, och med samma lättantändliga kapacitet. Det är inte bara idag jag är så stressad över allt som ska göras att jag inte gör något alls. Det är inte bara idag jag saknar förmåga att tänka sammanhängande, slutföra det jag påbörjat och organisera mig själv och min omgivning.

Hej ADHD. Trevligt att träffas igen. Ergo; hej Concerta. Och den stora frågan; hur gör jag med bebisen?

Som ett under tar han helt plötsligt flaskan utan problem

och

dimman liksom lättar. Hjärnan funkar. Orken återvänder, energin samlas. Andra stora fördelar är att jag inte vill sova hela tiden, språnget tanke-handling blir superkort och jag tänker ofta ofta att det är såhär normala människor funkar hela tiden. Helt plötsligt är det inte bara jag som måste mata bebisen och jag kan lukta lite på livet som komma skall.

Nackdelar: något förhöjd puls. Lätt knarkig känsla. Noll aptit. Men det är så lätt värt det just nu.

Behöver spy ur mig lite

Alltså tiden just nu?! Kaos, lättnad, ilska, förnöjsamhet, lugn, hopp, nervositet, oro, glädje, stolthet, förvirring, överlägsenhet, stress, apati, effektivitet...and so on i all evighet amen. Jag tar mig just nu från den ena ytterligheten till den andra på två sekunder blankt. Ena stunden kan jag inte förstå hur jag hade överlevt utan barnen som ramar in min dag och ger mig anledningar att ta mig ut, håller mig i rörelse. I nästa andetag tänker jag att det hade varit så oändligt mycket lättare själv.

Och jag får känslan av att det är något jag skjuter upp, något jag inte tar tag i. För jag tänker hela tiden att det kommer bli lättare, bättre, annorlunda när bebisen kommer/vi flyttar/varannanveckorna börjar/jag slutar amma osv osv. Men. Jag väntar fortfarande på något? Ett sammanbrott? Genombrott? Avbrott? Utbrott? Eller så börjar jag deala knark for a living, så blir det bara ett vanligt brott.

Så planerar jag barnens rum när lillebror inte behöver spjälsäng. Och kommer på mig; kommer vi ens bo här då? Och jag känner mig nöjd över hur jag äntligen har alla mina kläder i garderober i mitt rum. Tänker sen; skulle någon annan få plats? Det finns så många luckor. Tomma lådor i alla mina byråer. Tomma skåp i köket. Tom säng. Inte för att jag någonsin känner mig ensam, det ligger liksom inte för mig.

Hursomhelst. Till våren är det annorlunda. Igen.

Jag är

Det började på högstadiet. Mina Vänner och jag började säga "jag är bäst", ungefär hela tiden. Jag minns inte varför. Men det gjorde något med mig. Det var omöjligt att känna sig liten med den attityden.

Senare ändrade jag det till "bra". För det räcker. Och idag inser jag att jag ursäktar sällan mig själv, min existens. Jag sträcker på mig. Jag skrattar, pratar, gråter med självklarhet. Även om jag såklart har dagar då det känns som jag smälter in i väggen så faller det mig aldrig in att dölja min kropp. Här är jag. Och jag älskar färg och mönster. Jag äger ett enda svart plagg. Varför skämmas?

Så. Jag är snygg, glad, intresserad, stolt och nöjd. Jag försöker vara mer följsam och flexibel. Jag utvecklas. Och på mitt sätt är jag otroligt envis. Detta behöver jag komma ihåg. Kanske återigen ta till slagorden.

Jag är bäst.