måndag 28 november 2011

Efter storm och dimma

Idag har jag mest tänkt på varför vissa människor och vissa beteenden provocerar mig så hemskt mycket. För mig finns det något litet skamset med att bli provocerad, att bli så negativt berörd av någon annans liv och sätt. Så istället för att klappa mig på bröstet och döma personen (vilket ju en del av mig vill) så försöker jag vända på det.

Vad säger det om mig?

Och jag säger dig, den där frågan är jobbigare än vad den kan verka.

2 kommentarer:

  1. Det var ni två mot mig i det avseendet att ni känner varandra utan och innan. Jag hade inget skydd de sanningar som ni redan kommit överens om. Jag förstår att min nyckfullhet och osäkerhet kan vara provocerande. Men jag tror att den tvingande känslan av att behöva vara till lags tog över mig. Jag orkade inte säga emot när jag egentligen ville, och det gjorde allt destruktivt.

    Jag vet att du och D inte är samma person. Men när jag närmade mig dig så var det lite för skrämmande. Jag hade också velat lära känna dig själv. Det skrämmer mig fortfarande, men kanske kan vi göra det ett litet myrsteg i taget.

    SvaraRadera
  2. Okej, jag ser vad du menar.

    Myrsteg är okej. Fast myror går väl ändå ganska fort? De liksom ilar. Kålmaskar däremot, de är mer sävliga av sig.

    SvaraRadera