Depressionen

Jag fick ju det svart på vitt i augusti, det där med att jag faktiskt inte mådde så bra. Sen var det några månader som bara försvann i någon slags dimma av orkeslöshet, likgiltighet uppblandat med visioner, framtidshopp och kreativitet. Jag feng shui:ade allt jag kom åt, började brodera korsstygn, slog sönder en tavla och började gå på babysim och vuxengympa.

Sen började jag dricka en kopp johannesörtste varje dag.

Och ungefär där hände det något.

Kan inte säga att jag är helt på det torra än, jag har fortfarande mycket att ta tag i gällande mat och aktivitet, vila och utmaningar. Men jag är i alla fall på den nivån att jag verkligen vill igen.

Johannesört alltså.

Efter storm och dimma

Idag har jag mest tänkt på varför vissa människor och vissa beteenden provocerar mig så hemskt mycket. För mig finns det något litet skamset med att bli provocerad, att bli så negativt berörd av någon annans liv och sätt. Så istället för att klappa mig på bröstet och döma personen (vilket ju en del av mig vill) så försöker jag vända på det.

Vad säger det om mig?

Och jag säger dig, den där frågan är jobbigare än vad den kan verka.